Julefrid

Det är tidig morgon och idag inleder vi vårt julfirande med släkten.
Idag åker vi till svärmor och svärfar för att med deras barn, barnens respektive och alla barnbarn prata, skratta och umgås.

Denna dagen är så långt ifrån mina barndoms jular man kan komma. Barnens ögon glittrar, man hör skratt och ser bus. Och som det blir när över 20 personer samlas så blir det varmt, lite högljutt och någon gång hör man ett barn gråta.

Fast gråtet är inte det där man blir rädd för, det där gråtet som är tystat för att inte väcka vrede hos en förälder. Det är ett högljutt gråt som går över lika fort som det börjat; när man blåst på knät som gör ont. Som slutar när man pussar bort det onda.
Det gråtet är på något absurt vis lika vackert klingande i mina öron som glädjeskratten.
Få saker är mer talande än när man kan högljutt få uttrycka sorg och smärta. Även om det ”bara” är ett lite småskadat knä.

I mitten av detta står min svärmor, Bodil. Hon vet det inte själv för hon inser nog inte riktigt hur betydelsefull hon är, vilken påverkan hennes närvaro har på oss alla och framförallt på barnen. Men hennes genuina kärlek till alla barnen, stora som små, lyser högt av närvaro.
Det är, utan tvekan, oerhört vackert att få vara delaktig i.

Julen är en svår tid för många.
Den är svår, fortfarande, för mig och många som växte upp som mig. Ångesten och rädslan är inte samma som när jag var liten.
Den är inte heller från samma anledning.

Då, var jag rädd för mitt liv, rädd för slagen, rädd för händer som kom för att skada. Rädd för blodet, välta granar, krossade glas, och röster som höjdes. Jag var rädd för stolar som vältes eller kastades omkring.
Rädd för att inte le tillräckligt mycket och rädd för att le för mycket. Rädd för att tappa balansen och falla nerför stupet ner i vrede, smärta och blod.

Fast det var ju inte vi barn som tappade balansen. Det var ju han. Han som kastade ner oss där.

Nu, vet jag att det finns andra sätt.
Och jag önskar så att inte ett enda barn behövde ta sig igenom julen, som om den vore helvetet på jorden.
Jag önskar så att varenda unge skulle få känna frid. Få känna kärlek. Gemenskap. Glädje.

Jag önskar så, att varenda unge skulle få lov att ha tindrande ögon, få stimma och stoja, få skratta och gråta.
Och gråta högljutt, då de inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att sådant skulle tystas av slag.

Jag önskar så, att inte en enda unge skulle känna ett behov av att leta efter säkra gömställe. Att inte ett enda barn skulle behöva rädas julens ankomst.

Jag önskar så, att de där vuxna som barnen räds plötsligt skulle inse, skulle förstå, skulle ångra, skulle sluta.

Jag önskar så, att ni skulle låta barnen få vara. Bara få vara, just barn.

Jag önskar så.

Och jag vet att det inte blir så, för många.

Och för er värker mitt hjärta nästan sönder.

20131222-061038.jpg

En saga ( om landet som kanske finns)

Det var en gång för längesen, eller närmre i tid än jag vill…

Det var några gubbar och elaka profitörer
som satt sig ner en afton för att diskutera sina vedermödor.

Landet de fann sig i där hjälpte alla varann, var finns rättvisan i det ?frågade sig den ena.
Jag vill inte betala för Sara även om hennes liv är i fara!

Rösterna steg och fler höll med. Vi som kämpat så hårt, sa de, vi vill ha mer!

De gick så ut från sin lilla klubb, enade och klara.
De visste hur de skulle få allt och sen lite mera.

Att ta från den som fattig är, är ett välfungerande koncept.
Efter hand att maten sinar försvagas rösten i de mindre fina.

Gubbarna monterade ned, varenda liten del. De sa att de var som Robin Hood och sänkte skatt efter skatt.
I början såg man leenden och skratt, alla verkade så glada.

Lilla Sara sitter dock på sin sjukhussäng med armarna i lindor.
Rakbladet skar så tunt och fint genom alla gamla ärr.

Lilla Sara har inte växt upp så bra, hon har fått ta emot så många slag.
De värsta ärren någonsin, sitter djupt där inuti.

Landet, som monterat ned, har inte längre råd, att lyssna på vår Sara.
Hon är ju faktiskt vuxen nu och får sig själv klara!

Sara vandrar sakta fram. Med hugget i sitt bröst.
Hon kommer inte orka mer, inte utan tröst.

Det fanns en gång ett land – där vi alla hjälpte varann.
Nu sitter gubbarna och skålar i väldigt dyr champagne.

Vakna nätter #Blogg100 (7)

Jag har precis lagt mina små tvillingar igen. De sov nog en timme eller två på kvällen för att vakna när jag skulle sova.

Förkylningen har kört igång hosta och astma, så jag är övertygad om att det snart är dags att stiga upp igen…

Jag inser dessutom när jag skriver detta, att det kommer bli mitt sista Blogg100 inlägg.
Jag tycker att initiativet och idén är riktigt bra. Jag tror dessutom att det gjort att jag bestämt mig för att bli mer strukturerad i mitt bloggande.
Dock känner jag inte att det är för mig. Jag vill inte sitta och skriva meningslösa förkylningsinlägg i denna blogg. Så som mitt liv ser ut just nu hade det troligtvis blivit ett flertalet sådana under dessa hundra dagar, så jag avstår.
Jag känner att för mig förlorar jag det som jag varit stolt med i min blogg om jag kompromissar om den delen.

Jag kommer läsa andras fortfarande, har hittat några intressanta bloggar genom hashtaggen #Blogg100.

Jag trodde jag skulle se det som ett nederlag om jag inte gjorde klart detta, fast det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig glad att jag hoppar av, jag har förstått vad min blogg är för mig.
Det är en vinst, trots att det bara gått en vecka.

Ta hand om er själva, och varandra!

Föräldraskap #blogg100 (6)

20130128-191350.jpg

Jag hatar virus! Jag hatar förkylningar! Hatar, hatar, hatar!
Ja, jag tror att ni fattat att Nr6 i #blogg100 knappast kommer bli djupt eller intellektuellt på något plan alls.

Nu är tvillingarna genomförkyld, feber. Sjuka igen.
Dessa småbarnsår. Jag hade glömt bort hur utmattad man blir. Dränerad.
Att ens gå utanför dörren en sån här dag skulle nästan behöva föregås av en mindre skönhetsoperation. Mindre var säkerligen en underdrift.
Man kan med sin uppenbarelse skrämma grovt kriminella till döds.

Glöm de där bilderna när man sitter och myser i soffan framför en film med sina lagom trötta barn.

Tänk er in i bilden av barn som blir hyperaktiva av feber, gråter hejdlöst om de tappar snuttefilten, och du har snor på dig. Överallt!

Och själv tror man att man inte kommer överleva en dag till.

Och man lider med dem. Pysslar, fixar, donar och räcker ändå inte till.
Ångesten. Ångesten i att inte räcka till, inte kunna vifta med ett magiskt trollspö och göra allt bra igen.

Allt för en liten förkylning. Jag är en galen hönsmamma.

Fast så kommer det en stund, som när de idag fick syn på min kamera.

- Klick mamma. Kan vi ta klick?

Och glädjen lyser ur ögonen, den lilla stunden i alla fall. Så vi plockar fram, bygger upp, och ställer upp kameran.

Klick. Klick. Klick.

De får hjälpa till att trycka, flytta saker och hålla upp vita träskivor. Vi skrattar och myser och njuter.

Det är dessa stunderna jag vill komma ihåg. När vi delade det där ögonblicket.
Vem bryr väl sig om en Disneyfilm då. Detta minnet sitter djupare än så. För alltid fastetsat i hjärnbarken.

De där små, det är visst rätt mysigt ändå.

Fotot här är taget av mig, Oscar och Emilia ( 2.5 år)

Ta hand om er själva, och varandra!

Längtan #Blogg100 (5)

Jag gillar att fotografera. Jag har ingen utbildning i det alls. Men gillar uttrycksformen, gillar att leka.

För nåt år sen hittade jag Fotosöndag och fastnade fort. Dock försvann min kreativitet under en period och så låste det sig. Denna vecka bestämde jag mig för att jag skulle vara med, hur dålig bild jag än skulle få ihop.
Fotosöndag går ut på att vi får ett tema varje tisdag, fotograferar under veckan och publicerar på flickr på söndagen.
Denna vecka var temat avstånd.

Mitt val av bild blev väldigt personligt, men går att tolka rent bokstavligt också som tur är.
Hur andra tolkar ens bilder är alltid intressant, och även om andras tolkning går stick i stäv med ens egen är ju ingen av dem fel. Det är det som är så roligt med foto, det betyder olika för oss alla.

Denna veckans bild handlar för mig om längtan. En längtan att kunna röra mig utan att ha ont. Om att en gång när vi åker till Sälen så kommer jag kunna vara med. Kommer kunna spänna på mig skidorna, ta på mig glasögonen och vara med i backen.
Så blir det inte detta året. Ryggen är inte redo.
Det krävs att jag tränar upp musklerna mer och hittar stabiliteten igen.
Jag klarar säkert en dag i backen nu också, men det hade även inneburit att jag inte kommit upp ur sängen resten av veckan.

Så. Min dröm, min längtan kan visst bli verklig, men det kommer inte vara nu. Inte i år.

I år får jag stå på avstånd och titta på.

Men, det är vackert det också, och nästa år ska jag vara redo!!

Här är min bild

20130127-164532.jpg

Slopade subventioner för ADHD medicin? #Blogg100 (4)

Idag hade jag tänkt skriva om något helt annat än vad jag kommer att göra.
Det händer nämligen ibland att jag blir upprörd över förändringar i vårt samhälle som potentiellt kan slå ut människor.
Idag är en sådan dag.
Idag är en sån dag där jag verkligen känner ett behov av att skriva.

Jag läste igår att man funderar dra in läkemedelssubventioneringen för ADHD medicin för vuxna.

Det kostar ju så mycket…
Nu är detta fortfarande under omprövning, men jag känner att själva tendensen är oroväckande.
Det är många vuxna som klarar av sitt liv tack vare sina mediciner. Som klarar av att läsa upp betyg, gå universitetsutbildningar, behålla jobb, klarar av sin vardag just tack vare dessa mediciner.
Man pratar om en summa på 250000kr/år i Sverige.
Jag tycker inte att det är för mycket. Jag är gärna med och betalar för att den subventionen ska finnas kvar.

Jag undrar hur man tänker. Om man tänker.
Om man ens har funderat på vilka konsekvenser detta skulle kunna få för samhället.
Man går inte använder inte dessa mediciner för att det är roligt. Man använder dem för att kunna fungera någorlunda ”normalt”.

Utan subventioneringen finns det överhängande risk att man inte har råd med sin medicin. Då blir det en klassfråga. Vilket i sig vore fullkomligt idiotiskt, även i ett kort perspektiv för att inte tala om de långtgående konsekvenserna detta skulle kunna innebära för samhället.

Vad kommer hända med dem som inte har råd? Vi har väldigt många som idag klarar av sitt liv, jobb, utbildning och familj.
Ska vi slå undan fötterna på dessa?
Vi riskerar att få en uppsjö personer som blir sjukskrivna, bränner ut sig, blir deprimerade, förlorar sina jobb etc .

Det kommer högst troligt kosta samhället bra mycket mer än en kvarts miljon per år.
Långt mycket mer.
Lägg till på detta att fler kommer att behöva kontakt med psykiatrin, som redan är tungt belastad.
Och människor som kommer må dåligt.

Jag tycker det är fullkomligt bisarr tanke att ens överväga och den känns inte bara inhuman utan även ekonomiskt oförsvarbar.

Idiotin!

Jag rekommenderar er även att läsa detta som krossar en del av de argument som finns.

Nu ska jag försöka lugna ner mig.

Ta hand om er själva och varandra!

Kanske inte för mig #Blogg100 (3)

Vet inte. Detta med hundra bloggposter på 100 dagar är kanske inte för mig.
Idag är en sån där dag där jag egentligen inte hade skrivit, om det inte var just för den här utmaningen.

Jag har absolut inget av vikt att säga. Det har varit en högst schizofren dag.

En av mina bästa vänner har uppnått ett mål, och jag är väldigt stolt över henne. Hon har gjort ett fantastiskt jobb, lagt ner själ och hjärta i det hon kände var rätt. Och lyckades.
Jag hoppas att hon skriver om det öppet så jag kan länka till det sen.

I övrigt har min dag varit rätt kass. Och jag är trött. Trött på rätt mycket faktiskt.

Jag längtar så till min rekonstruktion i maj.
Jag längtar tills jag ska få bröst igen.

Jag vet att det inte är det viktigaste i livet, hur vi ser ut.
Men jag saknar bröst, och jag hatar de där fejkbrösten man får… Använder dem inte. Känner mig som en packåsna med dem på mig. Obekvämt, skaver och ser knepigt ut.

Så i maj, om allt går som det ska, ska jag in och bygga nya.
Då kan jag klä mig som jag gjorde innan igen. Få känna mig kvinnlig.
Fina underkläder och blusar.

Jo jag hör hur ytlig jag låter. Tramsigt. Men en lika stor del av allt detta som
Är jag, som vetskapen om att jag gjorde rätt när jag tog bort dem.
Det ena utesluter inte det andra. Tror att det är viktigt komma ihåg att man får känna så här också. Att det är ok det med.

Och idag saknar jag det där att känna mig kvinnlig. Idag hade jag velat få känna mig fin.

Ta hand om er själva, och varandra.