Det dysfunktionella leendet… (maskrosbarn del 1)

Som maskrosbarn finns det en del dysfunktioner man anskaffar  över sina barndomsår. De är alldeles säkert inte samma för alla, då alla maskrosbarn inte växte upp i samma familj, men de är över lag lika i sin dysfunktion. Ibland, när man är äldre, kan man dra nytta av sina färdigheter. Det är ju kanske inte det bästa, men man gör det ändå, ibland utan att veta det förrän efteråt.

Ett är att alltid låtsas att allt är bra, och livet underbart. Det kan komma till pass i situationer då man faktiskt inte bör låta andra påverkas av ens dåliga humör, alternativt dåliga mående. För mig har också detta varit det som är tuffast att bryta som vuxen. För det är inte alltid bra.

Idag kan jag faktiskt visa att jag är på dåligt humör, ledsen, eller mår dåligt. och det är faktiskt ett bevis, enligt mig iaf, att jag mår bättre! För man ska ju kunna visa det för den, eller dem, som betyder något i ens liv.

Men det passar sig faktiskt inte alltid, som i ett nära patientarbete tex. Nu är det ju inte så att jag går runt och fejkar mitt positiva jag på jobbet, för jag är oftast både glad och positiv, och jag älskar mitt jobb! Men jag kan dra nytta av det i mitt arbete när det behövs…

Det låter kanske oskyldigt, men det är det egentligen inte, det är förrädiskt. När man är barn är det extra farligt, för du får inte visa sorg, glädje, att du är sårad, rädd eller vilse. Och du är ju alla de sakerna. Inte alla, alltid. Men ibland. Fast du har inte verktygen för att visa det, eller så är du för rädd för att göra det.

Det är säkert så att de flesta har detta i större eller mindre grad i sig, missförstå mig inte. Men maskrosbarn är experter på just detta. För utan det faller världen. För du (jag) har som barn byggt upp en fasad inför andra, för du skäms, du är rädd och du skyddar dig själv och din familj – hur dysfunktionell din familj än må vara.

Idag kan jag ändå se livet så, att jag är den jag är tack vare det som hänt mig i mitt liv, och jag är faktiskt ok med vem jag är. Jag är idag lycklig. Jag har det faktiskt bra. Långt bort från det dysfunktionella som jag inte tänker låta få fäste på mig igen.

Livet som maskrosbarn, just när man är barn, är långt ifrån lätt. Det finns så många delar som du önskar du fått vara med om, som aldrig händer. Drömmar du har som ständigt krossas. Löften givna dig som du till slut vet är tomma löften. Till slut är det lätt att förlora hoppet, motivationen och glädjen till livet och saker som händer i livet. Och kanske har du fått höra, för att toppa detta, att du inte betyder något. Inte är värd något.

Och ändå överlever du.

Det är väl därför vi kallas för just maskrosbarn…  och maskrosor är faktiskt rätt vackra, om man tänker efter…

7 thoughts on “Det dysfunktionella leendet… (maskrosbarn del 1)

  1. Du är verkligen en hejare på att skriva Pernilla, och tankvärt dessutom. Man vill bara läsa mer! Och maskrosor är underbara!🙂

  2. Ping: Tweets that mention Det dysfunktionella leendet… (maskrosbarn del 1) « pytternasmamma -- Topsy.com

  3. Kan inte säga det bättre än Jenny på jobb! Precis så är det! Har inte följ någons blogg tidigare.. men det här kan jag inte låta bli att läsa! Du får med lite av allt.. det som händer i världen, ditt nuvarande liv och historien bakom ditt liv. Intressant och läraktigt!! Stora kramen till dej!!!

  4. Ha ha ha
    Ja, just hastbulle får det bli;)
    Absolut ska man lägga skulden där den hör hemma, och ja vår väg har varit krokig och lång. Egentligen, när man tänker efter, är vi ganska coola som klarat det😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s