Drogberoende 2 (maskrosbarn 7)

Så, nu ska jag då försöka skriva om drogberoende. Detta är ett oerhört stort ämne, där jag inte ens tillnärmelsevis kommer att kunna beröra alla ämnen.

Först lite kort om droger, det kan ju vara mycket. Alkohol är en, trots att den är laglig, vi har en uppsjö av bensopreparat och opiater samt amfetamin som är lagliga i medicinskt bruk. Sen har vi de som alltid är olagliga, där det finns så många olika namn att det känns meningslöst att skriva. Alldeles oavsett av vilken drog man blir beroende av, och ofta känns det lite som ett illvilligt lotteri av naturen, så börjar man oftast tala om missbruk när ens ekonomiska eller sociala tillvaro blir påverkad av bruket av drogen.

De flesta av oss anser oss själva vara beroende av någonting. Det kan vara kaffe, nikotin, socker, adrenalinkickar etc. Personligen tror jag att det faktiskt gör att de flesta av oss inte riktigt kan förstå styrkan i drogberoendet, även om jag vet att de flesta nu kommer att påstå motsatsen… Personligen tror jag de flesta då bara tycker – ta dig samman människa och sluta, det är ditt eget val! Till viss del stämmer ju naturligtvis detta, men det är inte alls så okomplicerat och lätt. Vägen till missbruk är oftast både krokig och lång. Och börjar inte, och slutat inte för alla med, att man en dag sitter på toaletten på en station och skjuter heroin! För jag hoppas att alla förstår att ingen växer upp med drömmen om att bli missbrukare!

Jag skulle kunna prata om drogliberalism och drogglorifierande ganska länge, men det får bli en annan gång känner jag. Vill bara tillägga att jag säkert står någonstans i mitten. Då droger, i medicinsk syfte, kan ha en oerhört bra effekt om man inte är beroende!

Mitt jobb på avgiftningen? Ska fösöka berätta lite utan att hänga ut någon på något vis.

När vi tog emot en person frågade vi först om personen hade droger på sig eller med sig. Oftast kom personerna dit väldigt påverkade av sin huvuddrog… Som ett sista farväl. För er som har svårt att förstå detta, så kan jag enklast jämföra med många som tänker börja banta och kvällen innan trycker i sig en pizza och en massa chips…

Vi gick sedan in i ett litet kalt rum. Inte för att det skulle verka ogästvänligt, utan för att det förenklade proceduren för vår del som personal. Vill passa på att säga att det var frivilligt att vara hos oss, och man gick frivilligt med på att bli inlåst och genomgå allt. Man kunde, i princip, lämna när som…

Sen satt man ner en liten stund för att ånyo gå igenom regler och förutsättningen för att få vara hos oss. Ibland kändes detta lite meningslöst då många var alldeles för höga för att kunna ta till sig den informationen på ett bra sätt. Sen blev det visitering och genomgång av packning. Detta var den viktigaste proceduren, inga droger skulle kunna komma in til oss. Naturligtvis gjorde det ju det ändå ibland. Men vi gjorde vårt bästa för att förhindra det.

Drogtest var nästa punkt. Inte för att vi trodde att man kom till en avgiftning ren och opåverkad, utan för att det är viktigt att veta VAD personen i fråga är påverkad av för att kunna förutsäga vad som möjligtvis skulle kunna hända, och även för att kunna vara beredd på de rent fysiska problem som kan uppstå när du tänder av… och det är inte lätt att gå igenom avgiftning!

De flesta hos oss var beroende av heroin. Heroin var alltså deras huvuddrog. Som huvuddrog menar jag den drog som personen ifråga var mest beroende av och helst valde om den fick välja… Men då ekonomin och förutsättningarna inte alltid är sådana brukar man ju oftast ganska många olika droger.

Efter drogtestet tog vi kontroller, såsom blodtryck och puls. Detta för att ha lite mätvärden att gå på. Personen ifråga fick sedan sitt rum. Ett litet rum, ganska avskalat och utan lås på dörren. Sen gjorde man upp en nedtrappningsplan. För man tänder inte helt enkelt av från heroin, eller alkohol heller för den delen… Oftast använde vi oss av Subutex i ett väldigt snabbt nedtrappningsschema. Detta hjälpte säkert till mot de allra värsta effekterna av att sluta med sin drog, men långt ifrån allt… Panikångest, psykoser, svettningar, illamående, muskelsmärta, ångest etc etc etc var ofta en väldigt närvarande påminnelse om vad personen var hos oss för. Man kan diskutera tempot i nedtrappningen, men det väljer jag att inte göra då även det skulle ta för mycket plats i just detta inlägg. Det viktiga, som jag vill att ni ska förstå, är att det är väldigt tufft och de flesta av oss ickeberoende skulle ge upp snabbt.

Sen började vårt arbete. Drogterapeuter hade motivationssamtal, och vi hade genomgångar och möten varje dag för de som kunde vara med på detta. De flesta stannade hos oss på avgiftningen i två veckor. Efter det gick de, förhoppningsvis, vidare till behandling. Personerna var allt från 15 år och uppåt.

Men beroendet är oerhört starkt och inte alla klarade av att genomgå behandling. Hos oss var det lättare på så vis att man var helt avskärmad från resten av världen och man hade ingen som helst kontakt med vare sig anhöriga eller vänner, fick inte ha mobiltelefon, inte få besök, ringa någon eller ta emot samtal. Du var isolerad från omvärlden.

Mitt jobb bestod mest av att ta kontroller, göra drogtester, och lyssna. Men även att ge massage åt de som hade smärta.

Jag måste säga att de som lyckas med att genomgå avgiftning, behandling och att vara drogfria kommer att ha min eviga respekt. För det krävs ett oerhört stort engagemang och stor styrka för att klara det. För er som lyckats, vill jag gratulera för era dagar i drogfrihet.

I mitt jobb var jag älskad och hatad. Båda är ju lite starka ordval egentligen, men likväl ganska sanna. För trots att jag var bra på att lyssna och till viss del förstå kan jag aldrig veta hur det är. Idag tror jag mig ha en relativt bra insikt om hur, men kan aldrig till fullo förstå den kaotiska världen. Att jag var dotter till missbrukare var ofta intressant för de som befann sig hos oss. Många var ju föräldrar själva, endel barn till missbrukare själva. Många hade fått sina barn omhändertagna åtminstone periodvis i sina liv. Varför ville jag arbeta med det?

Jag tror ju på människan. Människan bakom missbruket, bakom beroendet. Inser att beroendet i sig är en sjukdom, som det tyvärr inte finns någon riktig bot från och vars behandling är att kämpa varje dag för resten av sitt liv. Det är en lång, men fin resa för de som lyckas!

Mer om drogberoende kommer…

Ta hand om er själva, och varandra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s