Om att vara arg, sårad och stolt. ( Maskrosbarn del 9)

När man är liten, och man känner sig ensam och konstig, är det nog lätt att man kan upplevas som både introvert eller aggressiv, eller vad som.

Jag var nog till en början ganska introvert. Hur andra upplevde det hela vet jag inte, hela barndomen och tonårsperioden var ett skådespel utan rast. En liten tjej som sökte min tröst i böckernas värld, där de hemskaste historierna ändå var bättre än verkligheten. Biblioteket var mitt skyddsrum, böckerna mina vänner. Där kände jag mig trygg och levande, där fick jag, om även bara för en minut, vara lycklig… Utanför var jag alltid på min vakt. Varje social situation blev ett hinder som måste övervinnas, genomgås, spelas ut tills hotet försvann.

För trots mina böner till Gud om att ta bort mig från helvetet, ville jag inte att det skulle splittras. Kärleken fanns där ju, om än en dysfunktionell sådan. Det var ju min familj, och trots rädslan att befinna sig inom hemmets väggar, var skräcken för den utanför ibland mycket värre. Hotet om helvetet som skulle kunna finnas och vara, ”better the devil you know”.

Jag tror att det måste ha funnits en period när det inte var så, men jag kan inte minnas så långt tillbaka. Jag minns att pappa ibland drack T-röd för det var det enda som fanns att tillgå just då, att vinet som bubblade i köket var upphällda i bringare, och med stanken spridd i lägenheten, innan den var färdig. Jag minns hans deliriums, och hans hatiska blick, hans hårda ord och slagandes händer. Jag minns att jag ibland var så rädd att jag gick och ställde mig i ett hörn på natten, med en liten lampa tänd. Att jag gömt mig under sängen, och att jag hittade på en massa historier för att slippa ta hem folk till oss. Att vi flydde vårt hem med packade plastkassar gång på gång på gång tills vi bara gav upp. Eller vi, man har ju inte det valet som barn… Man tvingas följa med i den makalöst snabba bergochdalbana som livet är i familjen. Försöker bara att inte bli avkastad på vägen, eller att bli allför sårad av dess framfart.

Jag vet att jag har svårt för tomma kylskåp, att jag alltid känner ett behov av att hamstra mat i kylskåp och skafferi. Jag vet att jag hatar strömavbrott, både för mörkret som kommer och för kylan den för med sig. Jag vet att jag inte alltid litar på folk med skägg, trots att jag inser det irrationella i det, och att jag hatar knivar och har svårt med att gå nära folk som fäktar med händerna. Jag vet att jag varit rädd för höjder, och att det tog många år att bli av med det, att jag får panik i trånga utrymmen och att jag är ganska konstig.

Men jag minns inte det trevliga. Måste ju ha funnits det med, men det överskuggas av det andra. Jag kan bli arg på min berövade barndom, men framförallt så är jag arg att jag aldrig som vuxen kunnat konfrontera honom med det. Att han gick och dog ifrån det. Visst kan det tyckas patetiskt från min sida, men jag skulle så gärna få ha den konfrontationen som den starka kvinna jag likväl har blivit.

 Men jag vet att jag inte är ensam, och det skär i mitt hjärta.

Vart femte barn, vart femte barn växer upp i en familj där det finns en eller flera vuxna med missbruk. Förstår ni hur många det är? Hur många vi är? Förstår ni vad det krävs att överleva det, vad det krävs för personer som kommer ut någerlunda helskinnade och utan allför påtagliga psykologiska konsekvenser? Jag tor inte att jag förstår det själv…

Jag är stolt. Kanske inte över min uppväxt i sig, men över att ha klarat mig, trots frånvaron av sunda ideal.

Mitt arv är inte enkom negativt, jag har lärt mig mycket. Och jag vet att det finns så stor komplexitet i de flesta människor att vi bara kan skrapa på ytan i de flesta fall.

Ta hand om er själva, och varandra!

Annonser

10 thoughts on “Om att vara arg, sårad och stolt. ( Maskrosbarn del 9)

  1. Åh, känner igen så mycket! Konfrontera kan man – i form av rollspel – och med en duktig KBT-inriktad person. Det är svårt och kan ta flera ggr innan man fått ur sig åtminstone en del av allt det man skulle vilja få ut. Men jag känner igen känslan – sabla gubbelände, att gå och dö så lätt…men jag är 100% säker på att det väntade en stor varm brasa på honom.
    Kramar!

  2. Det sjuka är att du var så bra på att spela att jag som var så nära.. Från det du var 9 och jag 8 visste INGENTIG !!
    Jag har ine vetat förrän för ett par år sen..
    Visst´var jag hemma hos dig många gånger… Men aldrig smtisigt som din pappa.. Eller så minns jag det bara inte..
    Jag minns honom inte alls..
    Men å andra sidan var ju även jag vn med min morfar så jag reagerade knske inte.. Alkoholims var ju vardagsmat.. Fast att det var just detta visste inte jag..
    Jo att morfar blev full oc då fick vi akta oss..
    att han körde ner till oss ibland och stod utanför huset och hotade och skrek..
    visst var det läskigt men det kom ändå inte nära…
    Jag minns ett tillfälle så jag var hos mormor och han komin full som f*n… Såsen var inte god en honom och han tar den varma såsen och häller över mormor..
    Jag 6 eller7 år får frispel och ställer mig på en stol och hotar att slå ihjäl honom om han rör mormor igen…
    Gubben vänder sig om och går ut…
    Inte en enda gång till betedde han sig illa när jag var där..
    Men just då.. just då trodde jag att det bara var för att hn var elak…

    • Ni var faktiskt också en stor del av mitt skyddsnät, det ska du veta. Jag såg Sonja som min mamma, extramr, och dig och Lina som systrar… Hos er var jag faktiskt trygg, fastän man inte kunde släppa helt… Önskar så att jag hade berättat då…
      Tror också att man blir blind, när man som du haft eller har någon nära…
      Sen vet du, vis av erfarenhet, att man spelar bra för att klara sig.
      Fruktansvärt vad som hänt din mormor, hemskt att höra…

      Du var en underbar vän Pernilla, jag hoppas verkligen att du vet det, och att jag än idag ser dig som en av mina absolut närmsta trots avstånd i tid…

      ❤ ❤

  3. ”Hur andra upplevde det hela vet jag inte, hela barndomen och tonårsperioden var ett skådespel utan rast.”

    – Ja, igenkänt och är det konstigt att man inte vet vem man är till slut då?

    Att du är så hel och klok, som människa idag har du ALL rätt att vara stolt över!
    Jag beundrar din livsinställning och styrka!

    *Kram*

  4. När jag läser inlägg som dessa blir jag glad över att jag tog de beslut jag tog. Att skilja mej. Tänkte förstås många många gånger om det var rätt. För barnen. Nu vet jag. Det var hur rätt som helst.

  5. Känner igen mkt av det du skriver förutom att d inte va en förälder utan en 10 år äldre bror som jag nu långt senare har förlåtit o förstått att han mer el mindre självmedicinerade (ADHD) men samma rädslor för våld o att ta hem vänner, att aldrig veta när…

    • Hej,

      ja det behöver ju inte alltid vara en förälder som är ”den” personen… Tror, som du säger, att man likväl upplever saker ungefär samma. jag hoppas att du mår bra idag, och att din bror har fått den hjälp han behövde ❤

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s