Omhändertagande? (maskrosbarn del 10)

Har under de senaste dagarna funderat mycket kring omhändertagande av barn som befinner sig i missbruksfamiljer. Jag har något splittrade tankar kring detta, men ska försöka att samla dem till något som kan vara läsbart…

För det första vill jag påpeka att jag anser att det viktigaste man kan göra för just oss maskrosbarn är att bli tydligare i den missbrukspolitik som bedrivs i landet. Det viktigaste är ju trots allt att man får så få missbrukare som möjligt, då det blir färre som lider runt omkring den personen.

Sen är det ju så att varje fall är unikt, och jag är inte alls säker på att ett omhändertagande alltid är bra för barnet. Men jag anser nog, trots allt, att man alltid ska anmäla om man tror att ett barn far illa på något vis. Ta inte det beslutet åt någon annan, vi är inte kapabla att göra det ens åt oss själva. Det är kanske inte så att barnet ifråga blir omhändertaget, men kan få den hjälp och stöd i sin situation. Annars blir man utlämnad till sig själv, och sin egen ångest och sina egna skuldkänslor till missbruket.

Fast detta innebär också att Socialförvaltningarna, måste bli bättre i sitt arbete.

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han kötte dock sitt arbete relativt ok. Han var också en man som gav ett ganska oförargligt och snällt intryck. Detta var ju inte fallet Hade vi mått bra av ett omhändertagande? Troligtvis, men det kan man ju aldrig veta. Jag kan inte veta om vi mått så mycket bättre, men har svårt att tänka mig att det skulle varit sämre. Och kanske, bara kanske, hade min mamma fått krafter och stöd nog att klara av att lämna honom… Det hade varit värt det.

Jag kan egentligen bara tala utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter, så för den sakens skull kan jag inte säga att så alltid är fallet.

Vi hade en man och kvinna hemma hos oss en gång från soc. Jag kommer tom ihåg vad de hette, eller mannen iaf. De hade ringt hem och bestämt tid med mamma och pappa innan, tom berättat vad det gällde. Mamma och pappa dukade fram finporslinet, kakor och bryggde kaffe. Allt var kliniskt städat innan, kliniskt bortplockat var alla synliga bevis på ett missbruk. Kyl och frys och skafferi dignade av matvaror. Allt var vackert. Fasaden redo. De kom, pratade med mamma och pappa ett tag, fikade på de goda kakorna och gick. Bakom sig lämnade de oss. Jag såg det då som det ultimata sveket. Min sista utväg var borta, död och begraven samma sekund som de lämnade lägenheten som var så ordentligt iordningställd. Där satt jag, på mitt rum, med ångesten dunkandes i min bröstkorg.

Och anmälaren fick lida konsekvenserna… Inte den dagen och inte nästa. Men när det var dags, kom den kraftfullt.

Jag har många gånger efter det funderat på om detta var som det skulle gå till. Var det de fina rutinerna som fanns, och har de idag förbättrats? För är det inte bättre än så kan ni lägga ner, då behövs inte er hjälp. Då kan ni sitta på era fina kontor och vända era papper medans ni rättfärdigar era liv med att ni gör nytta… Bitterheten är absolut självklar. Jag kan inte förmå mig att förlåta er.

Ta hand om er själva och varandra!

(nu ska jag ta hand om mina sjuka barn)

One thought on “Omhändertagande? (maskrosbarn del 10)

  1. oj…nu svara jag på FB…. men som jag skrev där..mycket svårt ämne…för man vet ju aldrig heller hur det hade blivit om ni hade blivit omhändertagna…svårt svårt svårt…

    SV: ditt inlägg syntes idag=)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s