Nu får det snart vara nog! Öppet brev till Sveriges politiker (maskrosbarn del 12)

 Öppet brev till alla Sveriges politiker

Jag har insett att vi inte är en särskilt spännande grupp vi maskrosbarn. När jag googlar efter information på nätet hittar jag sällan bra källor eller forskning. Jag hittar i och för sig  bloggar. Många bloggar skrivna av oss maskrosbarn, till andra i samma situation. Och så hittar jag ju naturligtvis http://www.maskrosbarn.org som är en fantastisk organisation.

Men jag undrar, Sveriges politiker, vad ni tänker om ämnet som drabbar 20 procent av befolkningen. Jag undrar: var står ni? När ska ni börja förändra för de barn som lever i en missbruksfamilj? När ska ni börja ta ansvar för missbruksvården i landet – som ju har en direkt koppling till alla maskrosbarn, en symbios som jag lever i  med många andra som haft liknande uppväxt.

När ska ni börja förändra något, så att inte samhället fortsätter spotta ur sig maskrosbarn som oss med våra tankar och problem ?

Det går inte en vecka när jag inte tänker på , eller måste hantera följderna av min uppväxt. Men det fixar jag. För jag är 37 år! Jag är inte 5 år längre. Jag känner mig inte ensammast i världen längre och lever inte i tron om att mina föräldrar är den enda i världen som super och/eller slår mig! Jag är inte längre tolv år och ser döden som enda utvägen. Jag är inte heller tio och gömmer mig i biblioteket för att få en lugn stund i tillvaron bort från allt jäkla kaos! Jag är inte heller 13 år och slår ner kompisarna på skolgården för att jag inte kan hantera mina känslor. Jag är inte heller 16 och hamnar i ett dysfunktionellt parförhållande för att det är det enda jag känner till.

 Jag har förstått, och tagit till mig, att det inte var mitt fel, och att jag inte var ansvarig för allt som hände. Men jag lever likväl med sviterna. Jag har  återkommande flashbacks.Jag kommer inte helt tillrätta med  mina nedvärderande tankar om mig själv. Och jag har fortfarande en känsla av att det jag säger inte kan betyder något.

Vet ni. Jag sätter punkt för det där nu. Ni är lika delaktiga i detta. Ni har en möjlighet att påverka, att underlätta och att förändra för dem barn som växer upp så idag, för dem som skall vara vår gyllene framtid, för de barn  som ska ha ett hopp om en bättre värld och om att kunna leva ut sin fulla potential.

Det är för lätt att smita undan. För lätt, för vi syns ju inte. Vill ju inte bli sedda, och ni vill ju inte se oss heller för den delen. Ni vill kanske inte se en fyraåring sätta en kanyl i sin mammas arm för att ge henne ”medicinen” hon behöver för att må bra. Ni vill kanske inte se dotterns klasskamrat som skriker och slåss och är ”jobbig” men som har en hemsk historia att berätta om sitt liv. Ni kanske väljer att tro på att killen på 7 år verkligen ramlade på cykeln, det var kanske inte alls så att han blev slagen med ett järnspett av sin pappa. Ni väljer kanske att inte veta eller tro på, att barn som växer upp i missbruksfamiljer oftare blir sexuellt utnyttjade. Ni väljer kanske att inte se att barn väljer att begå självmord för att de inte orkar mer. Om ni säger att ni vet, att ni ser … då känner ni inte efter tillräckligt mycket!

Jag kan inte förstå att man väljer en så långsam fart framåt. Jag kan inte förstå varför det inte verkar vara någon som blir riktigt förfärad och förbannad  av att så många barn far illa.

Om jag låter arg? Jag är arg. Jag är arg och ledsen, förtvivlad och fylld med en känsla av vanmakt – en vanmakt som har sitt ursprung i att jag inte kan få er att förstå…

När ska ni vakna?

Ta hand om er själva, och varandra!

17 thoughts on “Nu får det snart vara nog! Öppet brev till Sveriges politiker (maskrosbarn del 12)

    • Åh. Inte gråta vännen. Inte lätt, inte så många som gillar läsa vad jag skriver alla gånger😉
      Men dela gärna =D
      Jag försöker så gott jag kan. Är uppriktigt sagt less på att så många barn far illa. Fan inte rätt.

  1. Hej!
    Det är rent för många barn som har det illa tyvärr. Psykisk misshandel är också ngt som e svårt att få rätt på.

    Vill i alla fall komma med lte glädjande nyheter.

    Vår familj har anmält oss som familjehem och jag kan inte nog uttrycka min längtan. Jag kan inte ta hand om alla men kan jag hjälpa en eller två är det iaf dem mindre som måste leva i ett h-vete.

    Kramar!

  2. Jag vill påminna om en rätt stor sak, som tyvärr är rätt ledsam också:

    Sverige tog under andra världskriget emot ungefär 70.000 krigsbarn från Finland.

    Dessa barn visade sig fara illa trots att alla inblandade hade de allra bästa avsikter, och trots att man omsorgsfullt valde ut fosterfamiljer i Sverige.

    När man talar om barn som far illa i sina hem, hos sina föräldrar, eller i sina fosterfamiljer, eller på barnhem, så ska man inte glömma att det är svårt att i förväg veta vad som är rätt att göra.

    I efterhand kan man kanske säga att i ett visst fall hade det varit bättre för barnen i en viss familj om de hade fått bo hos sin mor istället för i fosterfamiljer – eller tvärt om.

    Men just när Någon måste fatta beslutet, då kan det vara svårt att veta vilket som ger de bästa chanserna för barnen i en familj.

    Och hur man än gör, hur bra man än försöker utforma samhället och systemet, så kommer det alltid att finnas många som i efterhand önskar att just de hade vuxit upp i ett annorlunda samhälle.

    Jag tror att Du skulle kunna få lite inspiration, lite perspektiv och lite vägledning av att läsa någon av de böcker som skrivits av just finska krigsbarn.

    – Just därför att det är både lika och olika, om man kan säga så.

  3. Lite civilkurage skulle man kunna komma långt med – hur är det möjligt att folk är snabba på att anmäla om en hund far illa…men inte alls lika snabba om det gäller ett barn? De som trots allt anmäler, vart hamnar dessa anmälningar? Polisen? Socialkontoret? Har de resurser så att det räcker? Dvs har de kunskapen, argumenten, motivationen, uthålligheten? Behövs det fler? Får dessa personer handledning, råd, stöd osv så att de orkar kämpa vidare? För dessa personer har inte det ”bara” som ett jobb, de får höra och se saker som fastnar för alltid. Dessa personer måste bli berörda – annars utför de inte något bra jobb.

    • Du har så rätt! Så fullkomligt rätt!! Man kunde tro att det skulle förändrats mer, att vi kommit så långt här i världen att man insåg hur pass farlig samhällsutveckling det är att inte agera, eller reagera ens för den delen… Är det så lätt att glömma, att inte, se för att det är just barn som far illa? Väljer man att blunda för att sanningen är för svår att ta till sig? När blev det viktigare med den egna kronan i börsen än med barnen som ska ta över efter oss?

  4. Du kanske skulle blanda in media i detta för att få det uppmärksammat.
    Vi är många som vill att det ska hända nåt, barn ska inte behöva växa upp så.
    Jag är själv ett maskrosbarn och önskar ingen min uppväxt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s