Minnenas allé (maskrosbarn del 14)

Nu har jag återigen haft ett uppehåll från mitt bloggande. Högst frivilligt, men ändå inte.

Jag har haft en dipp. En dipp som ihärdigt följts med mardrömmar kantade med ångest på nätterna. Flashbacks från det förflutna, minnen som jagar mig. Det hör till. Det hör till mitt liv, är en del av mig, likaväl som mina glada skratt och tillrop som är precis lika sanna som mina mörka stunder i minnenas allé.

Just då, när jag sitter där på sängkanten, undrar jag hur jag överlevde, hur vi överlevde. Hur jag i dag kan gå upprätt och se folk i ögonen och ta plats. Jag är just då inget värt, just då när ångesten river som mest i kroppen och hjärtat slutar slå – då vill jag inte finnas mer. Vill bara att den hemska känslan och de hemska minnena ska förintas för evigt. Att ta ett andetag gör ont, tar emot i hela bröstkorgen av smärtan i själen. Den är ren, brutal och ärlig. Finns inget falskt i den. Idag vet jag hur jag ska komma över det, haft träning i det sedan jag var ett mycket litet barn och stod där under den tända lampan för att återfå mitt lugn. Då var jag sex år. Idag 37. Åren har gjort det både svårare och lättare. Svårare för mer minnen att bära, lättare för att det finns så mycket gott i mitt liv. Lättare för jag vet att det går över.

Ett andetag efter ett annat, och ångesten försvinner. Det tar bara nån minut, även om det just då känns som en ren evighet. Jag sträcker sen ut mig, lägger mig, en hand på min sambo som andas sakta och lugnt brevid mig. Känner lugnet komma över mig, som om den på något vis rent fysiskt förflyttas med hans andetag.

Det är en paradoxal tillvaro många gånger. För jag är lycklig i mitt liv som det är nu. Men på nätterna kan det jaga mig, i drömmarna har jag inget skydd. I drömmarna kan jag mycket väl fortfarande vara fyra år, eller tio och gömma mig under sängen för att gömma mig från pappa. De flesta dagar vaknar jag upp med ett leende på läpparna, och vem kan väl annat – då slipper jag mardrömmarnas land. Då ser jag människor som älskar mig, och som betyder så ofantligt mycket. Då hör jag fåglarna kvittra, och känner solens strålar värma min kropp. Eller som idag, det fina regnet som stilla fallit från himlen. Så renande, så återupplivande.

Jag finns. Här och nu. Jag återtar rätten till mitt liv, min egen lycka. Ska fortsätta göra det, varje dag – till dess att jag tar mitt sista andetag.

Ta hand om er själva, och varandra!

5 thoughts on “Minnenas allé (maskrosbarn del 14)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s