Nej vi har inte kommit till den årliga #bröstcancer veckan!

Jag får den, liksom alla andra kvinnor. De där privata meddelandena på Facebook om att sätta in nån märklig status på sin Facebook för att uppmärksamma bröstcancer.

Jag deltar aldrig men det gör mig inget att andra gör det.

Jag ska dock förklara varför jag personligen inte gillar det.

För det första ska männen alltid, alltid, exkluderas. Varför? Det är lite märkligt. De flesta kvinnor har ju någon typ av relation med en man. ( dotter, fru, mamma, syster, vän etc etc etc) och männen drabbas också. Dels så finns det män som får bröstcancer, dels lider man när någon nära blir sjuk.
Så varför mörka? Varför exkludera?
Engagera istället.

Sen är det lika viktigt alltid. Alltid! man behöver undersöka sina bröst mer än en gång per år!

Bröstcancer drabbar många.
Alldeles för många.
Bröstcancer dödar alldeles för många.

Cancer över lag suger!

Jag önskar att ni skulle skriva i er status något personligt istället. Som hur svårt det är att undersöka brösten, och hur lätt det kan vara.
Om hur det känns när man får höra när någon nära drabbas.
Om hur hjärtat slits ur kroppen och fasan sätter sina ångestklor kring det.
Om hur det känns att gå på mammografi.
Rädslan när man väntar på svaret. Rädslan när man tvingas göra biopsi för att de hittat en knöl.
Om veckorna man går i dvala innan man får det slutliga beskedet.

Vi har alla vår egen relation till cancer. Vår egen historia, även när vi inte är direkt drabbade.

Det är dem, tror jag, som får folk att stanna upp och faktiskt känna på sina bröst.
Det är dem som får män att stanna upp och prata med kvinnor i sin närhet.

Ett hjärta i min statusrad. Den gör inget mer än får mig att skriva detta.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120910-131853.jpg

Annonser

5 thoughts on “Nej vi har inte kommit till den årliga #bröstcancer veckan!

  1. Anhöriga mår ofta sämre än den som drabbats av cancer. Så är det och så kommer det alltid vara. Och ändå är det ingen som tänker på männen, barnen, syskonen, föräldrarna till den drabbade. Jag visste hur jag mådde när jag gick igenom behandlingar, operationer och strålning. Men ingen av mina anhöriga visste. Vem fick trösta dom? Jo, jag. För nån annanstans fanns ingen hjälp att få.

    Kram!

  2. Ping: Bröst, tuttar, boobies… | Filifjonkan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s