Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!

35 thoughts on “Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

  1. Hej Pernilla,
    Så klokt skrivet, jag är övertygad om att många känner igen sig i dina ord. Oftast är uppväxten varken svart eller vit. Vanligare och mer socialt accepterat att skriva fint om sina föräldrar än den svåra bild som du delar med dig av.
    Och allt är inte sant som står skrivet heller. Kanske är de fina orden ibland så som man önskar att det skulle ha varit.

    Kram Maria

    • Det har du så rätt i. Det är alldeles säkert så. Alla människor har sin berättelse, sina problem.
      Jag finner likväl en tröst i att se det. Lever lite efter att en sån mamma vill jag bli hågkommen som när jag går bort.
      Tack för dina ord!

  2. Vet du, även om jag hade en bra uppväxt och en bra mamma så var jag lättad när hon dog. Det är lika hemskt och svårt att erkänna. Men jag var det, för den hon blev var inte lätt att tas med.
    Pappa är din att låna hur mycket du vill, men jag varnar dig. Envisa gamla gubbar är inte lätt nånstans.

  3. Vet inte om min kommentar blir dubbel men😉

    Ja, det var en lättnad när min mamma dog. Efter en fantastisk uppväxt blev hon någon annan när spriten kom. Eller kanske mer sig själv? Vad vet jag? Det är svårt att erkänna men ja, jag var lättad och glad.

    Pappa är din att låna. Men var varnad. Envisa gamla gubbar….

      • Insikten är usel och känns hemsk oavsett hur långt man kommer, för det är inte ok att tycka det är bra att någon dör. Om man har lite empati i sig. Och det har vi ju… Men ja, jag älskar dig och är stolt över dig.

      • Jo. Det är ok. Det betyder inte att man är empatilös. Det betyder att man väljer att se bortom det blodsband som finns, eller fanns.
        Att man väljer sig eget värde.
        Om man inte hade kunnat förlåta annars, varför sin förälder?

  4. Så bra skrivet. Vissa blir nog upprörda över att du skriver att du är tacksam över att dina föräldrar inte längre lever, men jag tror mig kunna förstå hur du känner. Jag vet ju inte alla detaljer om din barndom, men kan ju ana och förstår att du har haft det riktigt tufft. Då är det inte konstigt om man inte sörjer sina föräldrar på samma sätt som barn som har haft en ”vanlig” uppväxt. Du ska inte behöva skämmas över att du känner som du känner. Du ska vara stolt över att du har överlevt din uppväxt och blivit en klok människa. Kram!

    • Tack för dina ord! Ja, jag skäms faktiskt inte längre. Jag vet att det inte anses ok. Men det är för mig lite märkligt. Om någon blir våldtagen av en främling är det ok att känna så. Men om det är en förälder som gör en det så ska man sörja?
      Så ja. Din analys är korrekt;)

      Tack och kram!

  5. Det sägs ju att man inte kan sakna det man aldrig haft men vi vet att det inte stämmer. Tänk vad man kunde gjort med all den tid som gått åt till att bli en levare istället för en överlevare.. Och att komma fram till att den bästa förälder man kan vara är en som tänker hur man själv hade det. Och gör tvärtom.🙂 Styrkekramar till dig.

  6. Fy tusan vilket jobbigt inlägg att läsa och samtidigt så bra att du delar med dig. Just precis idag skrev jag en sån där tweet, in hur jag saknar min far som gick bort. Man tänker att alla som förlorar en förälder känner likadant och kan stötta varandra i sorgen. Men det är klart man inte gör. Alla känner olika och jag kan absolut förstå att du känner som du gör. En nära anhörig till mig gick igenom en liknande barndom som du och jag tänker ofta på hur hans och hans syskons liv hade blivit om han hade fått andra föräldrar. tack för tankeställaren och kram till dig!

    • Tack för dina ord. Och jag hoppas du fortsätter skriva dina inlägg så. Det är vackert och fint, och ja- det är skönt att kunna stötta varandra.

      Jag beklagar din fars bortgång<3

      Kram!

  7. Man väljer inte sina nära. Min bror och jag pratade inte med varann på 15 år innan han fick en tumör i huvet. Då såg jag till att finnas där, för jag tycker inte att man ska blanda ihop saker, och vi har trots allt ett i många stycken bra gemensamt förflutet, ett förflutet som ju bidragit till att jag är den jag är. Men i det som sabbade vår relation för 15 år sedan tycker jag fortfarande att han var ett jävla arsle. Det ena utesluter inte det andra.

  8. It’s a shame (though understandable of course!) that your blog is in Swedish (my soul brother is Swedish, but all he’s ever taught me is satan helvette! or something like that :)). Fortunately however, there is google translate. I am glad you’re Sweden this week (so I can read your tweets in English:)).

    • Thank you! I’m not sure how great a blog in English would be, I’m pretty sure people would get upset over me vandalizing the language;)

      Satan helvete is correct, and good words to know;)

  9. Då är en jättefin människa. Låter som om vi hade liknande uppväxtförhållanden. Ibland undrar om inte 40-50 talisterna var enomrt störda och själviska föräldrar för att jag hör dessa historier ofta. Jag har själv två barn som jag gosar med var dag🙂

  10. Hej Pernilla!

    vill du dela med dig utav din histora på våran hemsida?
    Du är en inspirationskälla och påverkar oss alla. Vi hemsida får ut på att folk skickar in sina historier till oss och tillsammans stöttar vi och stärker varandra. Du är viktigt och till stor hjälp.
    Kontakta gärna oss Kontakt@toogether.se

    Styrekkramar
    wwww.toogether.se

  11. Finns det verkligen någon som tar illa vid sig för att du känner så runt att dina föräldrar inte finns?? Jag har haft en stabil uppväxtmiljö och bra föräldrar, men har ändå inte alls svårt att förstå att du känner som du gör!

    Hoppas att du aldrig någonsin har dåligt samvete över dina känslor! Du har rätt att känna precis som du gör!

    • Hej!

      Jag väntar fortfarande på min op för expanderprotes, ska göras snart.
      Bilder på mina ärr kan jag maila dig.
      Och sen på det färdiga resultatet om så önskas.

      Mailar o pratar med dig om det.

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s