Julefrid

Det är tidig morgon och idag inleder vi vårt julfirande med släkten.
Idag åker vi till svärmor och svärfar för att med deras barn, barnens respektive och alla barnbarn prata, skratta och umgås.

Denna dagen är så långt ifrån mina barndoms jular man kan komma. Barnens ögon glittrar, man hör skratt och ser bus. Och som det blir när över 20 personer samlas så blir det varmt, lite högljutt och någon gång hör man ett barn gråta.

Fast gråtet är inte det där man blir rädd för, det där gråtet som är tystat för att inte väcka vrede hos en förälder. Det är ett högljutt gråt som går över lika fort som det börjat; när man blåst på knät som gör ont. Som slutar när man pussar bort det onda.
Det gråtet är på något absurt vis lika vackert klingande i mina öron som glädjeskratten.
Få saker är mer talande än när man kan högljutt få uttrycka sorg och smärta. Även om det ”bara” är ett lite småskadat knä.

I mitten av detta står min svärmor, Bodil. Hon vet det inte själv för hon inser nog inte riktigt hur betydelsefull hon är, vilken påverkan hennes närvaro har på oss alla och framförallt på barnen. Men hennes genuina kärlek till alla barnen, stora som små, lyser högt av närvaro.
Det är, utan tvekan, oerhört vackert att få vara delaktig i.

Julen är en svår tid för många.
Den är svår, fortfarande, för mig och många som växte upp som mig. Ångesten och rädslan är inte samma som när jag var liten.
Den är inte heller från samma anledning.

Då, var jag rädd för mitt liv, rädd för slagen, rädd för händer som kom för att skada. Rädd för blodet, välta granar, krossade glas, och röster som höjdes. Jag var rädd för stolar som vältes eller kastades omkring.
Rädd för att inte le tillräckligt mycket och rädd för att le för mycket. Rädd för att tappa balansen och falla nerför stupet ner i vrede, smärta och blod.

Fast det var ju inte vi barn som tappade balansen. Det var ju han. Han som kastade ner oss där.

Nu, vet jag att det finns andra sätt.
Och jag önskar så att inte ett enda barn behövde ta sig igenom julen, som om den vore helvetet på jorden.
Jag önskar så att varenda unge skulle få känna frid. Få känna kärlek. Gemenskap. Glädje.

Jag önskar så, att varenda unge skulle få lov att ha tindrande ögon, få stimma och stoja, få skratta och gråta.
Och gråta högljutt, då de inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att sådant skulle tystas av slag.

Jag önskar så, att inte en enda unge skulle känna ett behov av att leta efter säkra gömställe. Att inte ett enda barn skulle behöva rädas julens ankomst.

Jag önskar så, att de där vuxna som barnen räds plötsligt skulle inse, skulle förstå, skulle ångra, skulle sluta.

Jag önskar så, att ni skulle låta barnen få vara. Bara få vara, just barn.

Jag önskar så.

Och jag vet att det inte blir så, för många.

Och för er värker mitt hjärta nästan sönder.

20131222-061038.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s