Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Jag har funderat lite på detta inlägget. Jag har funderat på om jag vill skriva det, hur och om jag ska lägga ut bilder.

Jag kom slutligen fram till att det kanske kan ge någon person någon typ av vägledning, tröst eller information.
För jag kommer ihåg när hela detta körde igång för mig, hur lite information det fanns, skriven av kvinnor som gjort operationerna. De där informations pdf:erna jag hittade gav inte så mycket substans.

I ärlighetens namn vet jag ju inte om detta inlägg kan vara någon behjälplig heller, men det blir åtminstone en verklig historia till som går att hitta om man söker…

Min resa mot detta började för många många år sedan. Jag väntade ända tills dess mina minsta var födda innan jag återigen tog kontakt med den genetiska utredningsklinik som kommit fram till att vi bar på ökad risk att få bröstcancer.
Jag hade skjutit på beslutet att operera bort brösten men har under hela tiden varit noga med mammografi och självkoll.

För att göra en lång historia kort så hade jag då fått en tumör som växte rätt fort. Man försökte köra biopsier på den ett flertal gånger och den verkade ofarlig.
Men eftersom resultaten var ofullständiga, samt den förändring vi bär på är väldigt ovanlig ( enl genetiska läkarna då) så ville man operera bort brösten relativt omgående.

Detta gjordes för drygt två år sedan.
Tiden efter den operationen var ganska tuff, med drän, och med en känsla att jag förlorat en stor del av mig själv.
Men man vänjer sig fort.
Jag valde tidigt att inte använda inlägg i bh, utan var helt enkelt helt plattbröstad.
Det kan vara rätt bekvämt ibland om jag ska vara ärlig.

Den 30e april lades jag in för rekonstruktionen.
Planerad tid, efter op, på avdelningen beräknade man till en vecka.

20140715-143911-52751488.jpg

Operationen går bra och min kirurg, som förresten är fullkomligt fantastisk, är nöjd.

Jag vaknar, och mår löjligt bra. Går upp, tvättar av mig, käkar och somnar för natten utan alltför svåra smärtor.

Dagen efter åker jag hem.

20140715-145302-53582724.jpg

Man får inte göra mycket efter den här typen av op.
Man får inte lyfta mer än Max 1 kilo de första 4-6 veckorna, får inte lyfta armarna etc etc etc.
Dock hittar man snabbt lösningar för det mesta så att man kan leva hyfsat normalt.

Det absolut tuffaste, var att inte kunna lyfta upp mina minsta om de ramlade och slog sig. Men även det hittade man sätt att fixa.

Smärtorna var rätt intensiva i nästan en vecka men det går över fort. Som sjuksköterskan sa till mig: smärtan är nog rätt bra-då gör du inte mer än vad du får ett tag.
Och lite så var det ju, det gjorde faktiskt ont när jag tänjde på vad jag skulle och inte skulle göra.

Mitt ärr läkte på en vecka.
Men är vanligt det tar ca 2 veckor, så var inte orolig om det gör det, är kanske bara så att jag har bra läkkött…

20140715-145413-53653313.jpg

20140715-145816-53896267.jpg

Efter drygt två veckor började man fylla expanderproteserna.
Dessa har en bas av silikon och på den finns expanderprotesen.

Då de ligger under bröstmuskler och spänd, opererad hud kan man inte fylla hela på en gång utan är en process på ett par månader.

Man besöker en sjuksköterska som via en nål in i en påfyllningsventil fyller på ca 50 ml per vecka.

20140715-145916-53956472.jpg

20140715-145924-53964843.jpg

Sista gånger överfyller man protesen något, för att gå överfylld i tre månader innan man tappar ut lite.
I mitt fall har man överfyllt med 25 ml. ( mer fick inte riktigt plats)
När man tappar ut lite, ser det inte längre ut som om man har två bollar, Utan de får då sin mer normala bröstform.

20140715-150132-54092989.jpg

20140715-150133-54093610.jpg

20140715-150133-54093759.jpg

Utan bh på ser man att ärren sitter ojämnt och i mitt fall löper de i stort sett över hela bröstkorgen.

Jag har ett litet, ca 2 cm, uppehåll mitt på bröstkorgen.

Tejpen över ärren går man med länge, och är för att minimera ärret.

Om man vill, kan man ca 6 mån efter operationen göra bröstvårtor, där man sen tatuerar in vårtgård. Detta gör oftast mycket för bröstet rent visuellt.

20140715-150411-54251966.jpg

Så…

Operationen i sig var inte så farlig som jag förväntat mig, jag var pigg fortare, smärtfri rätt snabbt, och påfyllningen har aldrig varit smärtsam.

Jag är glad över att ha gjort rekonstruktionen. För min del har det varit bra. Jag känner mig kvinnligare igen, och som om jag är hel igen.
Det betyder dock inte att detta är för alla.
Man behöver ju inte göra den, om man inte vill.

Om du har någon fråga, så kan du kontakta mig. Lovar att svara ärligt, och om jag kan.

Förresten…
Mina små var två år när jag opererade bort brösten, så de har inget minne av att jag haft riktiga bröst.
De trodde att alla hade bröst som låg i byrålådan och som man kunde ta på sig om man ville.

De tycker det verkar högst knepigt att ha dem på sig. Alltid 🙂

Barn är underbara!!

Ta hand om er själva, och varandra!

Annonser

Julefrid

Det är tidig morgon och idag inleder vi vårt julfirande med släkten.
Idag åker vi till svärmor och svärfar för att med deras barn, barnens respektive och alla barnbarn prata, skratta och umgås.

Denna dagen är så långt ifrån mina barndoms jular man kan komma. Barnens ögon glittrar, man hör skratt och ser bus. Och som det blir när över 20 personer samlas så blir det varmt, lite högljutt och någon gång hör man ett barn gråta.

Fast gråtet är inte det där man blir rädd för, det där gråtet som är tystat för att inte väcka vrede hos en förälder. Det är ett högljutt gråt som går över lika fort som det börjat; när man blåst på knät som gör ont. Som slutar när man pussar bort det onda.
Det gråtet är på något absurt vis lika vackert klingande i mina öron som glädjeskratten.
Få saker är mer talande än när man kan högljutt få uttrycka sorg och smärta. Även om det ”bara” är ett lite småskadat knä.

I mitten av detta står min svärmor, Bodil. Hon vet det inte själv för hon inser nog inte riktigt hur betydelsefull hon är, vilken påverkan hennes närvaro har på oss alla och framförallt på barnen. Men hennes genuina kärlek till alla barnen, stora som små, lyser högt av närvaro.
Det är, utan tvekan, oerhört vackert att få vara delaktig i.

Julen är en svår tid för många.
Den är svår, fortfarande, för mig och många som växte upp som mig. Ångesten och rädslan är inte samma som när jag var liten.
Den är inte heller från samma anledning.

Då, var jag rädd för mitt liv, rädd för slagen, rädd för händer som kom för att skada. Rädd för blodet, välta granar, krossade glas, och röster som höjdes. Jag var rädd för stolar som vältes eller kastades omkring.
Rädd för att inte le tillräckligt mycket och rädd för att le för mycket. Rädd för att tappa balansen och falla nerför stupet ner i vrede, smärta och blod.

Fast det var ju inte vi barn som tappade balansen. Det var ju han. Han som kastade ner oss där.

Nu, vet jag att det finns andra sätt.
Och jag önskar så att inte ett enda barn behövde ta sig igenom julen, som om den vore helvetet på jorden.
Jag önskar så att varenda unge skulle få känna frid. Få känna kärlek. Gemenskap. Glädje.

Jag önskar så, att varenda unge skulle få lov att ha tindrande ögon, få stimma och stoja, få skratta och gråta.
Och gråta högljutt, då de inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att sådant skulle tystas av slag.

Jag önskar så, att inte en enda unge skulle känna ett behov av att leta efter säkra gömställe. Att inte ett enda barn skulle behöva rädas julens ankomst.

Jag önskar så, att de där vuxna som barnen räds plötsligt skulle inse, skulle förstå, skulle ångra, skulle sluta.

Jag önskar så, att ni skulle låta barnen få vara. Bara få vara, just barn.

Jag önskar så.

Och jag vet att det inte blir så, för många.

Och för er värker mitt hjärta nästan sönder.

20131222-061038.jpg

Vakna nätter #Blogg100 (7)

Jag har precis lagt mina små tvillingar igen. De sov nog en timme eller två på kvällen för att vakna när jag skulle sova.

Förkylningen har kört igång hosta och astma, så jag är övertygad om att det snart är dags att stiga upp igen…

Jag inser dessutom när jag skriver detta, att det kommer bli mitt sista Blogg100 inlägg.
Jag tycker att initiativet och idén är riktigt bra. Jag tror dessutom att det gjort att jag bestämt mig för att bli mer strukturerad i mitt bloggande.
Dock känner jag inte att det är för mig. Jag vill inte sitta och skriva meningslösa förkylningsinlägg i denna blogg. Så som mitt liv ser ut just nu hade det troligtvis blivit ett flertalet sådana under dessa hundra dagar, så jag avstår.
Jag känner att för mig förlorar jag det som jag varit stolt med i min blogg om jag kompromissar om den delen.

Jag kommer läsa andras fortfarande, har hittat några intressanta bloggar genom hashtaggen #Blogg100.

Jag trodde jag skulle se det som ett nederlag om jag inte gjorde klart detta, fast det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig glad att jag hoppar av, jag har förstått vad min blogg är för mig.
Det är en vinst, trots att det bara gått en vecka.

Ta hand om er själva, och varandra!

Föräldraskap #blogg100 (6)

20130128-191350.jpg

Jag hatar virus! Jag hatar förkylningar! Hatar, hatar, hatar!
Ja, jag tror att ni fattat att Nr6 i #blogg100 knappast kommer bli djupt eller intellektuellt på något plan alls.

Nu är tvillingarna genomförkyld, feber. Sjuka igen.
Dessa småbarnsår. Jag hade glömt bort hur utmattad man blir. Dränerad.
Att ens gå utanför dörren en sån här dag skulle nästan behöva föregås av en mindre skönhetsoperation. Mindre var säkerligen en underdrift.
Man kan med sin uppenbarelse skrämma grovt kriminella till döds.

Glöm de där bilderna när man sitter och myser i soffan framför en film med sina lagom trötta barn.

Tänk er in i bilden av barn som blir hyperaktiva av feber, gråter hejdlöst om de tappar snuttefilten, och du har snor på dig. Överallt!

Och själv tror man att man inte kommer överleva en dag till.

Och man lider med dem. Pysslar, fixar, donar och räcker ändå inte till.
Ångesten. Ångesten i att inte räcka till, inte kunna vifta med ett magiskt trollspö och göra allt bra igen.

Allt för en liten förkylning. Jag är en galen hönsmamma.

Fast så kommer det en stund, som när de idag fick syn på min kamera.

– Klick mamma. Kan vi ta klick?

Och glädjen lyser ur ögonen, den lilla stunden i alla fall. Så vi plockar fram, bygger upp, och ställer upp kameran.

Klick. Klick. Klick.

De får hjälpa till att trycka, flytta saker och hålla upp vita träskivor. Vi skrattar och myser och njuter.

Det är dessa stunderna jag vill komma ihåg. När vi delade det där ögonblicket.
Vem bryr väl sig om en Disneyfilm då. Detta minnet sitter djupare än så. För alltid fastetsat i hjärnbarken.

De där små, det är visst rätt mysigt ändå.

Fotot här är taget av mig, Oscar och Emilia ( 2.5 år)

Ta hand om er själva, och varandra!

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Att som barn leva under mordhot. Maskrosbarn

Det här att leva under mordhot, det är oerhört påfrestande för alla.

Jag är öppen här, även om jag inte delar mer än vad jag känner jag vill eller själv klarar av för stunden.
Idag öppnar jag ännu en del, även om inte den tuffaste dörren att öppna.
Jag gör det inte för att få sympati, jag gör det för att öppna dörrar för egen del och för att kanske kunna skapa förståelse för vad som ibland sker i hemmets vrå.

När jag var liten, jag hade precis börjat skolan tror jag, så samlade mina föräldrar familjen för att berätta något viktigt.

Vi var mordhotade.
De var framförallt ute efter pappa, men även vi var hotade till livet.
Och det var ett allvarligt hot som lätt skulle kunna verkställas.
Förhållningsreglerna var tydliga. Vi fick aldrig prata om familjen, vi var tvungna att vara försiktiga på väg till och från skolan, vi skulle se så att ingen följde efter oss.
Det fanns typ tusen regler till.
Vi var rädda. Hotet utifrån, de som var ute efter pappa men som inte skulle tveka döda oss, var högst närvarande i varje del av vardagen.

Kunde mannen som gick på gatan mitt emot vara mördare? Kunde tjejen som hjälpte mig upp när jag ramlade av cykeln vara ute efter oss?
Vi var små. Vi var barn.
Hotet genomsyrade vår existens.

Fast det fanns inget mordhot.
Det fanns ingen som var ute efter oss.
Det tog oss dock många år av denna terror. År av rädsla och misstänksamhet. År av flytt efter flytt.
År av att inte lita på en annan levande människa man mötte.
År av psykologisk terror.
Detta var år då även alkoholen flödade hemma, misshandeln blev vardag, och slagen alltid hängde i luften.

Men det var ju bättre än att bli mördad.

Smart. Så oerhört smart av dem. Vi var totalt fast.
Det är också oerhört sjukt. Vansinnigt och elakt att göra så mot sina barn.
För för oss var hotet verkligt.

Idag är jag inte rädd längre, jag vet att det inte var sant. Idag är jag vuxen och ser det för vad det var. Ett galet sätt att få familjen att hålla ihopa genom allt.

Den vaksamhet som man skaffar sig, den perifera syn som sitter rotad, den försvinner dock aldrig.
Den är inte hotfull idag, jag är bara vaken för omgivningen.

Kanske var mina föräldrar extrema i detta, jag vet inte.
Men anledningarna till att man som barn inte berättar… Är långt fler än vad man kan tro.

Ta hand om er själva, och varandra!

Hur svårt kan det vara?

Jag fyller snart år. Jag blir 39. Siffran känns rätt hög, mest med tanke på att jag inte riktigt lyckats åstadkomma det jag önskar i livet.
Oftast har jag själv varit min största bromskloss vilket i sig varit lite ångestladdat.
Hade ju varit lättare att skylla på andra, men det är verkningslöst.
Oavsett mina uppväxtförhållande och oavsett hur saker kunnat vara annorlunda får jag jobba med det jag har.
Utifrån de förutsättningarna.

Har tagit mig många år att ta mig till den mentala platsen och insikten, och när jag var där blev jag likväl handlingsförlamad.
För vad vill jag? Vad är det jag vill påverka i samhället och vad vill jag lämna för avtryck till eftervärlden?

Jag är trött på mycket i samhället. Trött förresten, det är ett alldeles för milt uttryck, jag är arg.
Jag är fruktansvärt arg.

För jag vill att mina barn ska kunna växa upp i ett samhälle där man hjälper varandra, där jämlikhet är en självklarhet och acceptans ett ledord.

Att se kvinnor bli kallade fittor när de står för sin åsikt.
Att se män göra sig lustiga över kvinnors framgång.
Att se kränkningar mot kvinnor accepteras genom tystnad.
Att se män trampas på för att de inte passar normen.
Att se människor bli nerslagna när de visar civilkurage.

Det är inte ok. Inte ok på något plan.
Vi har alla ett ansvar att hjälpas åt känner jag. För din skull, min skull, barnens och allas våran skull.
Hur svårt kan det vara att i vardagen bete sig bra gentemot sina medmänniskor egentligen? Hur svårt kan det vara att stötta de som har det svårt?

Och vill vi leva i ett samhälle där vi inte gör det? Vill vi att våra barn ska växa upp så?

Jag fyller som sagt snart 39 år. Jag hoppas kunna lämna ett avtryck att jag var en bra medmänniska.
Vad vill du lämna för avtryck?

Ta hand om er själva, och varandra