Julefrid

Det är tidig morgon och idag inleder vi vårt julfirande med släkten.
Idag åker vi till svärmor och svärfar för att med deras barn, barnens respektive och alla barnbarn prata, skratta och umgås.

Denna dagen är så långt ifrån mina barndoms jular man kan komma. Barnens ögon glittrar, man hör skratt och ser bus. Och som det blir när över 20 personer samlas så blir det varmt, lite högljutt och någon gång hör man ett barn gråta.

Fast gråtet är inte det där man blir rädd för, det där gråtet som är tystat för att inte väcka vrede hos en förälder. Det är ett högljutt gråt som går över lika fort som det börjat; när man blåst på knät som gör ont. Som slutar när man pussar bort det onda.
Det gråtet är på något absurt vis lika vackert klingande i mina öron som glädjeskratten.
Få saker är mer talande än när man kan högljutt få uttrycka sorg och smärta. Även om det ”bara” är ett lite småskadat knä.

I mitten av detta står min svärmor, Bodil. Hon vet det inte själv för hon inser nog inte riktigt hur betydelsefull hon är, vilken påverkan hennes närvaro har på oss alla och framförallt på barnen. Men hennes genuina kärlek till alla barnen, stora som små, lyser högt av närvaro.
Det är, utan tvekan, oerhört vackert att få vara delaktig i.

Julen är en svår tid för många.
Den är svår, fortfarande, för mig och många som växte upp som mig. Ångesten och rädslan är inte samma som när jag var liten.
Den är inte heller från samma anledning.

Då, var jag rädd för mitt liv, rädd för slagen, rädd för händer som kom för att skada. Rädd för blodet, välta granar, krossade glas, och röster som höjdes. Jag var rädd för stolar som vältes eller kastades omkring.
Rädd för att inte le tillräckligt mycket och rädd för att le för mycket. Rädd för att tappa balansen och falla nerför stupet ner i vrede, smärta och blod.

Fast det var ju inte vi barn som tappade balansen. Det var ju han. Han som kastade ner oss där.

Nu, vet jag att det finns andra sätt.
Och jag önskar så att inte ett enda barn behövde ta sig igenom julen, som om den vore helvetet på jorden.
Jag önskar så att varenda unge skulle få känna frid. Få känna kärlek. Gemenskap. Glädje.

Jag önskar så, att varenda unge skulle få lov att ha tindrande ögon, få stimma och stoja, få skratta och gråta.
Och gråta högljutt, då de inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att sådant skulle tystas av slag.

Jag önskar så, att inte en enda unge skulle känna ett behov av att leta efter säkra gömställe. Att inte ett enda barn skulle behöva rädas julens ankomst.

Jag önskar så, att de där vuxna som barnen räds plötsligt skulle inse, skulle förstå, skulle ångra, skulle sluta.

Jag önskar så, att ni skulle låta barnen få vara. Bara få vara, just barn.

Jag önskar så.

Och jag vet att det inte blir så, för många.

Och för er värker mitt hjärta nästan sönder.

20131222-061038.jpg

Annonser

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Att som barn leva under mordhot. Maskrosbarn

Det här att leva under mordhot, det är oerhört påfrestande för alla.

Jag är öppen här, även om jag inte delar mer än vad jag känner jag vill eller själv klarar av för stunden.
Idag öppnar jag ännu en del, även om inte den tuffaste dörren att öppna.
Jag gör det inte för att få sympati, jag gör det för att öppna dörrar för egen del och för att kanske kunna skapa förståelse för vad som ibland sker i hemmets vrå.

När jag var liten, jag hade precis börjat skolan tror jag, så samlade mina föräldrar familjen för att berätta något viktigt.

Vi var mordhotade.
De var framförallt ute efter pappa, men även vi var hotade till livet.
Och det var ett allvarligt hot som lätt skulle kunna verkställas.
Förhållningsreglerna var tydliga. Vi fick aldrig prata om familjen, vi var tvungna att vara försiktiga på väg till och från skolan, vi skulle se så att ingen följde efter oss.
Det fanns typ tusen regler till.
Vi var rädda. Hotet utifrån, de som var ute efter pappa men som inte skulle tveka döda oss, var högst närvarande i varje del av vardagen.

Kunde mannen som gick på gatan mitt emot vara mördare? Kunde tjejen som hjälpte mig upp när jag ramlade av cykeln vara ute efter oss?
Vi var små. Vi var barn.
Hotet genomsyrade vår existens.

Fast det fanns inget mordhot.
Det fanns ingen som var ute efter oss.
Det tog oss dock många år av denna terror. År av rädsla och misstänksamhet. År av flytt efter flytt.
År av att inte lita på en annan levande människa man mötte.
År av psykologisk terror.
Detta var år då även alkoholen flödade hemma, misshandeln blev vardag, och slagen alltid hängde i luften.

Men det var ju bättre än att bli mördad.

Smart. Så oerhört smart av dem. Vi var totalt fast.
Det är också oerhört sjukt. Vansinnigt och elakt att göra så mot sina barn.
För för oss var hotet verkligt.

Idag är jag inte rädd längre, jag vet att det inte var sant. Idag är jag vuxen och ser det för vad det var. Ett galet sätt att få familjen att hålla ihopa genom allt.

Den vaksamhet som man skaffar sig, den perifera syn som sitter rotad, den försvinner dock aldrig.
Den är inte hotfull idag, jag är bara vaken för omgivningen.

Kanske var mina föräldrar extrema i detta, jag vet inte.
Men anledningarna till att man som barn inte berättar… Är långt fler än vad man kan tro.

Ta hand om er själva, och varandra!

Med utsikt över Malmö…

Jag sitter och blickar ut över dimbeklädda takåsar i Malmö. Musik i bakgrunden, tjattret av samtal. Liv och rörelse. Lite skratt med en kollega. Diskussioner om bildredigering har pågått under hela dagen. Lika ofta som vänliga ord sägs, blir det hjärtligt men konstruktivt.

Har gjort research hela förmiddagen och sitter nu och försöker få ihop intervjufrågor, eller ja det gör jag ju inte- jag sitter ju här och skriver helt annat just nu.

Älskar tankarna som snurrar runt i huvudet tills de till slut landar rätt . Älskar att försöka finna historian bakom människan. Vet väl inte om jag kommer lyckas direkt, men är oerhört tacksam att jag fått möjligheten att försöka.

Alla människor bär på en unik historia, och den har ofta haft stor betydelse för vem man blev. Hur man blev. Om man orkade och vad det var som blev sporren.

 

Orden som ekar i huvudet från mina föräldrar, när de berättade gång på gång att jag inget var värd och inget skulle bli börjar suddas ut. De hörs mindre och mindre för varje år som går. För varje dag blir stegen lite lättare och tyngder försvinner från hjärtat.

Jag är inte barn längre och framtiden tillhör mig.

Jag är vuxen nu, och de kan inte längre skada mig.

Jag är vuxen nu och jag gör precis det jag älskar.

 

Ingen fet lön, inget fast jobb, jag är ingen speciell men har den coolaste förmånen jag vet.

 

Jag sitter här, med utsikt över Malmö, och älskar verkligen mitt jobb.

 

 

 

Ta hand om er själva, och varandra!

20130108-130613.jpg

Hur svårt kan det vara?

Jag fyller snart år. Jag blir 39. Siffran känns rätt hög, mest med tanke på att jag inte riktigt lyckats åstadkomma det jag önskar i livet.
Oftast har jag själv varit min största bromskloss vilket i sig varit lite ångestladdat.
Hade ju varit lättare att skylla på andra, men det är verkningslöst.
Oavsett mina uppväxtförhållande och oavsett hur saker kunnat vara annorlunda får jag jobba med det jag har.
Utifrån de förutsättningarna.

Har tagit mig många år att ta mig till den mentala platsen och insikten, och när jag var där blev jag likväl handlingsförlamad.
För vad vill jag? Vad är det jag vill påverka i samhället och vad vill jag lämna för avtryck till eftervärlden?

Jag är trött på mycket i samhället. Trött förresten, det är ett alldeles för milt uttryck, jag är arg.
Jag är fruktansvärt arg.

För jag vill att mina barn ska kunna växa upp i ett samhälle där man hjälper varandra, där jämlikhet är en självklarhet och acceptans ett ledord.

Att se kvinnor bli kallade fittor när de står för sin åsikt.
Att se män göra sig lustiga över kvinnors framgång.
Att se kränkningar mot kvinnor accepteras genom tystnad.
Att se män trampas på för att de inte passar normen.
Att se människor bli nerslagna när de visar civilkurage.

Det är inte ok. Inte ok på något plan.
Vi har alla ett ansvar att hjälpas åt känner jag. För din skull, min skull, barnens och allas våran skull.
Hur svårt kan det vara att i vardagen bete sig bra gentemot sina medmänniskor egentligen? Hur svårt kan det vara att stötta de som har det svårt?

Och vill vi leva i ett samhälle där vi inte gör det? Vill vi att våra barn ska växa upp så?

Jag fyller som sagt snart 39 år. Jag hoppas kunna lämna ett avtryck att jag var en bra medmänniska.
Vad vill du lämna för avtryck?

Ta hand om er själva, och varandra

Jag var curator på Sweden kontot på Twitter…

Jag fick en förfrågan i våras, av Visit Sweden, om att vara curator of Sweden en vecka.
Efter många tankar fram och tillbaka, blev ett slutgiltigt startdatum satt till den 17 september. Ja, det har alltså redan passerat.

Tanken med att vara curator på kontot är att vara sig själv, ocensurerat får du tala om precis vad du vill.
Det är inte betalt, det är mer en ära.

Jag blev tillfrågad om jag skulle blogga om mina upplevelser av vänner på twitter. Det behövde verkligen lägga sig först, tro mig, det är först nu jag är redo för det.

Kontot har över 60 tusen följare. Jag har på mitt vanliga twitterkonto ca 1500 följare så som ni kanske förstår är det en enorm skillnad.

Dessutom var min man borta i arbetet. Hela veckan.

Jag tror att det är omöjligt att i detalj gå in på hur det är men har ett par reflektioner att göra.

För det första. Ni som följer kontot, tänk på att rätt många fler gör det. Människor som undrar över svenskarnas fikavanor, hur förskoleverksamheten här fungerar, hur föräldraledighet ser ut, etc etc etc. Det är frågor som gåtts igenom av flera curators, men om det dyker upp 10-40 pers som frågar så skriver man det i öppna tweets.
Annars kommer du snabbt upp i max antal tweets/timme. Och då ”kastas”du ut av twitter i en timme. Detta hände mig redan första timmen jag gick på kontot…

Extremt få icke svensktalande personer bryr sig nämnvärt om hur ens engelska är, och jag förstår inte då varför svensktalande bryr sig.
Ärligt, det är inte perfekt engelska någon är ute efter, det är att lära känna landet genom individer.

Individer var det ja. Jag är det, jag har mina egna tankar, egna saker jag är passionerad av och ”skötebarn” jag talar om.
Det är därför man bytar curator av kontot varje vecka.

Jag startade hashtaggen #WelcomeToSweden där jag uppmanade alla att lägga upp bilder de ville från Sverige. Tyckte det var kul, och jag vet att många uppskattade det.

Det var kul och lärorikt. Stötta på många som jag följer idag och diskuterar med.

Jag pratade en hel del om maskrosbarn, och om att bli sexuellt utnyttjad av en sk pappa. Om hur man överlever och går vidare, och vilket svagt system vi har för barn idag. En hel del negativt mot samhället jag växte upp i.

En sak gjorde mig uppriktigt arg. En person med massvis med följare, som under tiden jag talade om min uppväxt gick på om vilken tråkig mainstream svennis jag var.
Jag vet att du inte läser min blogg. Jag säger det ändå, här och nu:

Fuck you!
Sluta döm människor efter namn och utseende. Vi har alla vårt bagage, alla vår historia och ryggsäck att bära. Jag hyste stor respekt för dig. Jag hoppas kunna göra det igen en dag.

Vi är individer. Människor. Inte några robotar.

Det är det enda negativa från min vecka som curator dock. att få äran att representera sitt land genom att vara sig själv känns stort.

Jag tycker det är coolt med kontot, det är extremt intensivt men kul.
Jag hoppas att det fortsätter en lång tid framöver, konceptet är briljant!

Följer ni inte kontot, gör gärna det. Och peppa den som sitter där ibland, det är inte det lättaste jobbet att sitta som curator.

Tack till alla er som stöttade ❤

Och tack till Visit Sweden som lät mig, ingen speciell alls, få chansen.

20121003-184632.jpg

Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!