Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Jag har funderat lite på detta inlägget. Jag har funderat på om jag vill skriva det, hur och om jag ska lägga ut bilder.

Jag kom slutligen fram till att det kanske kan ge någon person någon typ av vägledning, tröst eller information.
För jag kommer ihåg när hela detta körde igång för mig, hur lite information det fanns, skriven av kvinnor som gjort operationerna. De där informations pdf:erna jag hittade gav inte så mycket substans.

I ärlighetens namn vet jag ju inte om detta inlägg kan vara någon behjälplig heller, men det blir åtminstone en verklig historia till som går att hitta om man söker…

Min resa mot detta började för många många år sedan. Jag väntade ända tills dess mina minsta var födda innan jag återigen tog kontakt med den genetiska utredningsklinik som kommit fram till att vi bar på ökad risk att få bröstcancer.
Jag hade skjutit på beslutet att operera bort brösten men har under hela tiden varit noga med mammografi och självkoll.

För att göra en lång historia kort så hade jag då fått en tumör som växte rätt fort. Man försökte köra biopsier på den ett flertal gånger och den verkade ofarlig.
Men eftersom resultaten var ofullständiga, samt den förändring vi bär på är väldigt ovanlig ( enl genetiska läkarna då) så ville man operera bort brösten relativt omgående.

Detta gjordes för drygt två år sedan.
Tiden efter den operationen var ganska tuff, med drän, och med en känsla att jag förlorat en stor del av mig själv.
Men man vänjer sig fort.
Jag valde tidigt att inte använda inlägg i bh, utan var helt enkelt helt plattbröstad.
Det kan vara rätt bekvämt ibland om jag ska vara ärlig.

Den 30e april lades jag in för rekonstruktionen.
Planerad tid, efter op, på avdelningen beräknade man till en vecka.

20140715-143911-52751488.jpg

Operationen går bra och min kirurg, som förresten är fullkomligt fantastisk, är nöjd.

Jag vaknar, och mår löjligt bra. Går upp, tvättar av mig, käkar och somnar för natten utan alltför svåra smärtor.

Dagen efter åker jag hem.

20140715-145302-53582724.jpg

Man får inte göra mycket efter den här typen av op.
Man får inte lyfta mer än Max 1 kilo de första 4-6 veckorna, får inte lyfta armarna etc etc etc.
Dock hittar man snabbt lösningar för det mesta så att man kan leva hyfsat normalt.

Det absolut tuffaste, var att inte kunna lyfta upp mina minsta om de ramlade och slog sig. Men även det hittade man sätt att fixa.

Smärtorna var rätt intensiva i nästan en vecka men det går över fort. Som sjuksköterskan sa till mig: smärtan är nog rätt bra-då gör du inte mer än vad du får ett tag.
Och lite så var det ju, det gjorde faktiskt ont när jag tänjde på vad jag skulle och inte skulle göra.

Mitt ärr läkte på en vecka.
Men är vanligt det tar ca 2 veckor, så var inte orolig om det gör det, är kanske bara så att jag har bra läkkött…

20140715-145413-53653313.jpg

20140715-145816-53896267.jpg

Efter drygt två veckor började man fylla expanderproteserna.
Dessa har en bas av silikon och på den finns expanderprotesen.

Då de ligger under bröstmuskler och spänd, opererad hud kan man inte fylla hela på en gång utan är en process på ett par månader.

Man besöker en sjuksköterska som via en nål in i en påfyllningsventil fyller på ca 50 ml per vecka.

20140715-145916-53956472.jpg

20140715-145924-53964843.jpg

Sista gånger överfyller man protesen något, för att gå överfylld i tre månader innan man tappar ut lite.
I mitt fall har man överfyllt med 25 ml. ( mer fick inte riktigt plats)
När man tappar ut lite, ser det inte längre ut som om man har två bollar, Utan de får då sin mer normala bröstform.

20140715-150132-54092989.jpg

20140715-150133-54093610.jpg

20140715-150133-54093759.jpg

Utan bh på ser man att ärren sitter ojämnt och i mitt fall löper de i stort sett över hela bröstkorgen.

Jag har ett litet, ca 2 cm, uppehåll mitt på bröstkorgen.

Tejpen över ärren går man med länge, och är för att minimera ärret.

Om man vill, kan man ca 6 mån efter operationen göra bröstvårtor, där man sen tatuerar in vårtgård. Detta gör oftast mycket för bröstet rent visuellt.

20140715-150411-54251966.jpg

Så…

Operationen i sig var inte så farlig som jag förväntat mig, jag var pigg fortare, smärtfri rätt snabbt, och påfyllningen har aldrig varit smärtsam.

Jag är glad över att ha gjort rekonstruktionen. För min del har det varit bra. Jag känner mig kvinnligare igen, och som om jag är hel igen.
Det betyder dock inte att detta är för alla.
Man behöver ju inte göra den, om man inte vill.

Om du har någon fråga, så kan du kontakta mig. Lovar att svara ärligt, och om jag kan.

Förresten…
Mina små var två år när jag opererade bort brösten, så de har inget minne av att jag haft riktiga bröst.
De trodde att alla hade bröst som låg i byrålådan och som man kunde ta på sig om man ville.

De tycker det verkar högst knepigt att ha dem på sig. Alltid 🙂

Barn är underbara!!

Ta hand om er själva, och varandra!

Vakna nätter #Blogg100 (7)

Jag har precis lagt mina små tvillingar igen. De sov nog en timme eller två på kvällen för att vakna när jag skulle sova.

Förkylningen har kört igång hosta och astma, så jag är övertygad om att det snart är dags att stiga upp igen…

Jag inser dessutom när jag skriver detta, att det kommer bli mitt sista Blogg100 inlägg.
Jag tycker att initiativet och idén är riktigt bra. Jag tror dessutom att det gjort att jag bestämt mig för att bli mer strukturerad i mitt bloggande.
Dock känner jag inte att det är för mig. Jag vill inte sitta och skriva meningslösa förkylningsinlägg i denna blogg. Så som mitt liv ser ut just nu hade det troligtvis blivit ett flertalet sådana under dessa hundra dagar, så jag avstår.
Jag känner att för mig förlorar jag det som jag varit stolt med i min blogg om jag kompromissar om den delen.

Jag kommer läsa andras fortfarande, har hittat några intressanta bloggar genom hashtaggen #Blogg100.

Jag trodde jag skulle se det som ett nederlag om jag inte gjorde klart detta, fast det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig glad att jag hoppar av, jag har förstått vad min blogg är för mig.
Det är en vinst, trots att det bara gått en vecka.

Ta hand om er själva, och varandra!

Föräldraskap #blogg100 (6)

20130128-191350.jpg

Jag hatar virus! Jag hatar förkylningar! Hatar, hatar, hatar!
Ja, jag tror att ni fattat att Nr6 i #blogg100 knappast kommer bli djupt eller intellektuellt på något plan alls.

Nu är tvillingarna genomförkyld, feber. Sjuka igen.
Dessa småbarnsår. Jag hade glömt bort hur utmattad man blir. Dränerad.
Att ens gå utanför dörren en sån här dag skulle nästan behöva föregås av en mindre skönhetsoperation. Mindre var säkerligen en underdrift.
Man kan med sin uppenbarelse skrämma grovt kriminella till döds.

Glöm de där bilderna när man sitter och myser i soffan framför en film med sina lagom trötta barn.

Tänk er in i bilden av barn som blir hyperaktiva av feber, gråter hejdlöst om de tappar snuttefilten, och du har snor på dig. Överallt!

Och själv tror man att man inte kommer överleva en dag till.

Och man lider med dem. Pysslar, fixar, donar och räcker ändå inte till.
Ångesten. Ångesten i att inte räcka till, inte kunna vifta med ett magiskt trollspö och göra allt bra igen.

Allt för en liten förkylning. Jag är en galen hönsmamma.

Fast så kommer det en stund, som när de idag fick syn på min kamera.

– Klick mamma. Kan vi ta klick?

Och glädjen lyser ur ögonen, den lilla stunden i alla fall. Så vi plockar fram, bygger upp, och ställer upp kameran.

Klick. Klick. Klick.

De får hjälpa till att trycka, flytta saker och hålla upp vita träskivor. Vi skrattar och myser och njuter.

Det är dessa stunderna jag vill komma ihåg. När vi delade det där ögonblicket.
Vem bryr väl sig om en Disneyfilm då. Detta minnet sitter djupare än så. För alltid fastetsat i hjärnbarken.

De där små, det är visst rätt mysigt ändå.

Fotot här är taget av mig, Oscar och Emilia ( 2.5 år)

Ta hand om er själva, och varandra!

Längtan #Blogg100 (5)

Jag gillar att fotografera. Jag har ingen utbildning i det alls. Men gillar uttrycksformen, gillar att leka.

För nåt år sen hittade jag Fotosöndag och fastnade fort. Dock försvann min kreativitet under en period och så låste det sig. Denna vecka bestämde jag mig för att jag skulle vara med, hur dålig bild jag än skulle få ihop.
Fotosöndag går ut på att vi får ett tema varje tisdag, fotograferar under veckan och publicerar på flickr på söndagen.
Denna vecka var temat avstånd.

Mitt val av bild blev väldigt personligt, men går att tolka rent bokstavligt också som tur är.
Hur andra tolkar ens bilder är alltid intressant, och även om andras tolkning går stick i stäv med ens egen är ju ingen av dem fel. Det är det som är så roligt med foto, det betyder olika för oss alla.

Denna veckans bild handlar för mig om längtan. En längtan att kunna röra mig utan att ha ont. Om att en gång när vi åker till Sälen så kommer jag kunna vara med. Kommer kunna spänna på mig skidorna, ta på mig glasögonen och vara med i backen.
Så blir det inte detta året. Ryggen är inte redo.
Det krävs att jag tränar upp musklerna mer och hittar stabiliteten igen.
Jag klarar säkert en dag i backen nu också, men det hade även inneburit att jag inte kommit upp ur sängen resten av veckan.

Så. Min dröm, min längtan kan visst bli verklig, men det kommer inte vara nu. Inte i år.

I år får jag stå på avstånd och titta på.

Men, det är vackert det också, och nästa år ska jag vara redo!!

Här är min bild

20130127-164532.jpg

Kanske inte för mig #Blogg100 (3)

Vet inte. Detta med hundra bloggposter på 100 dagar är kanske inte för mig.
Idag är en sån där dag där jag egentligen inte hade skrivit, om det inte var just för den här utmaningen.

Jag har absolut inget av vikt att säga. Det har varit en högst schizofren dag.

En av mina bästa vänner har uppnått ett mål, och jag är väldigt stolt över henne. Hon har gjort ett fantastiskt jobb, lagt ner själ och hjärta i det hon kände var rätt. Och lyckades.
Jag hoppas att hon skriver om det öppet så jag kan länka till det sen.

I övrigt har min dag varit rätt kass. Och jag är trött. Trött på rätt mycket faktiskt.

Jag längtar så till min rekonstruktion i maj.
Jag längtar tills jag ska få bröst igen.

Jag vet att det inte är det viktigaste i livet, hur vi ser ut.
Men jag saknar bröst, och jag hatar de där fejkbrösten man får… Använder dem inte. Känner mig som en packåsna med dem på mig. Obekvämt, skaver och ser knepigt ut.

Så i maj, om allt går som det ska, ska jag in och bygga nya.
Då kan jag klä mig som jag gjorde innan igen. Få känna mig kvinnlig.
Fina underkläder och blusar.

Jo jag hör hur ytlig jag låter. Tramsigt. Men en lika stor del av allt detta som
Är jag, som vetskapen om att jag gjorde rätt när jag tog bort dem.
Det ena utesluter inte det andra. Tror att det är viktigt komma ihåg att man får känna så här också. Att det är ok det med.

Och idag saknar jag det där att känna mig kvinnlig. Idag hade jag velat få känna mig fin.

Ta hand om er själva, och varandra.

Reflektioner #Blogg100 (2)

20130124-144933.jpg

Idag är en dag för inre reflektioner.
Jag har mycket att fundera på, mycket att besluta. Det är inte alltid så lätt att göra när man rusar på i vardagen.

Fast man borde kanske göra det ibland. Bara sätta sig ner och reflektera över var man har varit, var man är idag och vart man är på väg.

Jag är faktiskt stolt över att vara där jag är. Som människa. Jag har många fel, brister och saker att jobba med. Det har vi nog alla, men jag trivs med mig själv. Jag kan se mitt värde, att jag trots allt tillför något till världen.

Jag är inte en person som skriker ut min glädje över allt hela tiden, jag är rätt återhållsam på det området. Men jag trivs genuint med mig själv och mitt liv.
Jag har inget behov av att skrika ut min lycka, men det betyder inte att den inte finns där.

Och ja, en av de där sakerna jag behöver jobba med är att jag stör mig på det som jag då anser vara överdriven positivism.
Den där wow och yay känslan kan väl inte infinna sig varenda dag?
Någon dag måste väl vara tråkig. Grå. Dryg. Intetsägande. Eller rent ut sagt för jävlig?

Fast vad vet jag…

Jag har åtminstone kommit fram till något idag. Förhoppningsvis något bra.

Ta hand om er själva, och varandra!

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!