Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Jag har funderat lite på detta inlägget. Jag har funderat på om jag vill skriva det, hur och om jag ska lägga ut bilder.

Jag kom slutligen fram till att det kanske kan ge någon person någon typ av vägledning, tröst eller information.
För jag kommer ihåg när hela detta körde igång för mig, hur lite information det fanns, skriven av kvinnor som gjort operationerna. De där informations pdf:erna jag hittade gav inte så mycket substans.

I ärlighetens namn vet jag ju inte om detta inlägg kan vara någon behjälplig heller, men det blir åtminstone en verklig historia till som går att hitta om man söker…

Min resa mot detta började för många många år sedan. Jag väntade ända tills dess mina minsta var födda innan jag återigen tog kontakt med den genetiska utredningsklinik som kommit fram till att vi bar på ökad risk att få bröstcancer.
Jag hade skjutit på beslutet att operera bort brösten men har under hela tiden varit noga med mammografi och självkoll.

För att göra en lång historia kort så hade jag då fått en tumör som växte rätt fort. Man försökte köra biopsier på den ett flertal gånger och den verkade ofarlig.
Men eftersom resultaten var ofullständiga, samt den förändring vi bär på är väldigt ovanlig ( enl genetiska läkarna då) så ville man operera bort brösten relativt omgående.

Detta gjordes för drygt två år sedan.
Tiden efter den operationen var ganska tuff, med drän, och med en känsla att jag förlorat en stor del av mig själv.
Men man vänjer sig fort.
Jag valde tidigt att inte använda inlägg i bh, utan var helt enkelt helt plattbröstad.
Det kan vara rätt bekvämt ibland om jag ska vara ärlig.

Den 30e april lades jag in för rekonstruktionen.
Planerad tid, efter op, på avdelningen beräknade man till en vecka.

20140715-143911-52751488.jpg

Operationen går bra och min kirurg, som förresten är fullkomligt fantastisk, är nöjd.

Jag vaknar, och mår löjligt bra. Går upp, tvättar av mig, käkar och somnar för natten utan alltför svåra smärtor.

Dagen efter åker jag hem.

20140715-145302-53582724.jpg

Man får inte göra mycket efter den här typen av op.
Man får inte lyfta mer än Max 1 kilo de första 4-6 veckorna, får inte lyfta armarna etc etc etc.
Dock hittar man snabbt lösningar för det mesta så att man kan leva hyfsat normalt.

Det absolut tuffaste, var att inte kunna lyfta upp mina minsta om de ramlade och slog sig. Men även det hittade man sätt att fixa.

Smärtorna var rätt intensiva i nästan en vecka men det går över fort. Som sjuksköterskan sa till mig: smärtan är nog rätt bra-då gör du inte mer än vad du får ett tag.
Och lite så var det ju, det gjorde faktiskt ont när jag tänjde på vad jag skulle och inte skulle göra.

Mitt ärr läkte på en vecka.
Men är vanligt det tar ca 2 veckor, så var inte orolig om det gör det, är kanske bara så att jag har bra läkkött…

20140715-145413-53653313.jpg

20140715-145816-53896267.jpg

Efter drygt två veckor började man fylla expanderproteserna.
Dessa har en bas av silikon och på den finns expanderprotesen.

Då de ligger under bröstmuskler och spänd, opererad hud kan man inte fylla hela på en gång utan är en process på ett par månader.

Man besöker en sjuksköterska som via en nål in i en påfyllningsventil fyller på ca 50 ml per vecka.

20140715-145916-53956472.jpg

20140715-145924-53964843.jpg

Sista gånger överfyller man protesen något, för att gå överfylld i tre månader innan man tappar ut lite.
I mitt fall har man överfyllt med 25 ml. ( mer fick inte riktigt plats)
När man tappar ut lite, ser det inte längre ut som om man har två bollar, Utan de får då sin mer normala bröstform.

20140715-150132-54092989.jpg

20140715-150133-54093610.jpg

20140715-150133-54093759.jpg

Utan bh på ser man att ärren sitter ojämnt och i mitt fall löper de i stort sett över hela bröstkorgen.

Jag har ett litet, ca 2 cm, uppehåll mitt på bröstkorgen.

Tejpen över ärren går man med länge, och är för att minimera ärret.

Om man vill, kan man ca 6 mån efter operationen göra bröstvårtor, där man sen tatuerar in vårtgård. Detta gör oftast mycket för bröstet rent visuellt.

20140715-150411-54251966.jpg

Så…

Operationen i sig var inte så farlig som jag förväntat mig, jag var pigg fortare, smärtfri rätt snabbt, och påfyllningen har aldrig varit smärtsam.

Jag är glad över att ha gjort rekonstruktionen. För min del har det varit bra. Jag känner mig kvinnligare igen, och som om jag är hel igen.
Det betyder dock inte att detta är för alla.
Man behöver ju inte göra den, om man inte vill.

Om du har någon fråga, så kan du kontakta mig. Lovar att svara ärligt, och om jag kan.

Förresten…
Mina små var två år när jag opererade bort brösten, så de har inget minne av att jag haft riktiga bröst.
De trodde att alla hade bröst som låg i byrålådan och som man kunde ta på sig om man ville.

De tycker det verkar högst knepigt att ha dem på sig. Alltid 🙂

Barn är underbara!!

Ta hand om er själva, och varandra!

Annonser

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Nej vi har inte kommit till den årliga #bröstcancer veckan!

Jag får den, liksom alla andra kvinnor. De där privata meddelandena på Facebook om att sätta in nån märklig status på sin Facebook för att uppmärksamma bröstcancer.

Jag deltar aldrig men det gör mig inget att andra gör det.

Jag ska dock förklara varför jag personligen inte gillar det.

För det första ska männen alltid, alltid, exkluderas. Varför? Det är lite märkligt. De flesta kvinnor har ju någon typ av relation med en man. ( dotter, fru, mamma, syster, vän etc etc etc) och männen drabbas också. Dels så finns det män som får bröstcancer, dels lider man när någon nära blir sjuk.
Så varför mörka? Varför exkludera?
Engagera istället.

Sen är det lika viktigt alltid. Alltid! man behöver undersöka sina bröst mer än en gång per år!

Bröstcancer drabbar många.
Alldeles för många.
Bröstcancer dödar alldeles för många.

Cancer över lag suger!

Jag önskar att ni skulle skriva i er status något personligt istället. Som hur svårt det är att undersöka brösten, och hur lätt det kan vara.
Om hur det känns när man får höra när någon nära drabbas.
Om hur hjärtat slits ur kroppen och fasan sätter sina ångestklor kring det.
Om hur det känns att gå på mammografi.
Rädslan när man väntar på svaret. Rädslan när man tvingas göra biopsi för att de hittat en knöl.
Om veckorna man går i dvala innan man får det slutliga beskedet.

Vi har alla vår egen relation till cancer. Vår egen historia, även när vi inte är direkt drabbade.

Det är dem, tror jag, som får folk att stanna upp och faktiskt känna på sina bröst.
Det är dem som får män att stanna upp och prata med kvinnor i sin närhet.

Ett hjärta i min statusrad. Den gör inget mer än får mig att skriva detta.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120910-131853.jpg

Uppdatering bröst-op

Har tagit ett avbrott under sommaren från bloggen och även från twitter, så tänkte köra en snabb uppdatering för de som kan tänkas vara intresserade…

Juni månad handlade mest om att läka. Rent sårmässigt men även mentalt. Det här med att operera bort sina bröst handlar egentligen inte så mycket om brösten i sig, utan om att vänja sig vid en ny kropp.
Personligen avskydde jag bröstproteserna jag skulle ha på mig dygnet runt. Trots en tight sport-bh var de mest störiga. Flyttade på sig, för varma och allmänt i vägen.
Numer har jag dem faktiskt inte alls på mig. Visst kan jag få blickar, men det är inget som stör mig. Det är däremot underbart att slippa rätta till dem, slippa bli för varm och jag upptäckte att det är lättare svinga golfklubban utan något som putar ut 😉

Så jag har vant mig. Mår bra i det och är tacksam över möjligheten jag fick.

Jag vet ännu inte när man kommer påbörja en rekonstruktion men det kommer väl. Har tid för ny konsultation hos plastikkirurgen i slutet av månaden så jag får troligtvis mer besked då.

Det enda jag vet är att jag och Joacim väntar med att gifta oss tills dess att mina operationer är klara. Jag vill känna mig fin i bröllopsklänningen.

I övrigt har sommaren varit bra, trots vädret. Var en vecka på Menorca så fick nog mer sol än många andra. Är nu redo att möta hösten.

Ta hand om er själva, och varandra!

Bilden tog Joacim på mig på Menorca. Är himla glad för den, är verkligen inte ofta jag fastnar på bild!

20120816-083531.jpg

Min kropp – Min historia

Jag har sett dem, som vi alla gör. De där citaten och orden som florerar friskt på Facebook. Om att man duger, är vacker som man är. Fast jag har aldrig känt så. Jag ser skavankerna, ser dem med förstoringsglas och kritisk uppsyn.

Vi dömer oss själva så hårt.

Så såg jag då på Facebook en statusuppdatering från Anna Hertzman

Något i stil med: alla ni kvinnor som
Ibland tvivlar på ert utseende, skicka ett foto till mig så ska jag berätta hur fina ni egentligen är.

Jag tänkte: ibland? Tvivlar? Jag vet hur jag ser ut. Och det är inte vackert eller fint.

Men de där orden satte sig där någonstans. Jag tycker fortfarande inte att jag är fin, men jag ser mig annorlunda nu.

Så här

Jag är gråhårig.

Färgar håret ofta, för ofta om ni frågar min underbara frisör.
Men det gråa bär på en historia. Ett förflutet som var tungt att bära, mardröm i vaket tillstånd. Som jag ville fly. Som jag ville fly från så starkt att självmord verkade vettigt.
Nej inte vettigt, mer som min enda väg bort. Men jag kämpade mig ur det, växte i mig själv och insåg att jag var värd mer än så. Insåg att jag var menad att bli tonåring.

Jag har helt ok ögon, nog det enda som känns ok. De sitter bara för lite för tätt. De är faktiskt ofta glada också.

Jag har numera inga bröst. Alls. Jag har ett stort ärr över bröstkorgen istället.
Det är skitfult. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag valde att operera mig innan jag fick cancer. Men det känns ändå, och jag ser det fula. Inte det vackra.

Jag har mage.

Men jag har fött fram fyra fantastiska barn. Barn som kommer bli bra människor vilken väg de än bestämmer sig för att gå.

Jag har rumpa och är överviktig.

Men det går att träna bort, äta sundare när jag är redo. Vilket jag sakta blir, men det är ett val jag själv måste ta. Inte andra.

Ja. Jag är komplex. Jag hatar min kropp men älskar vad mina skavanker står för. De är en del av mig, lika mycket som historierna jag bär på.

Är inte de flesta av oss så? Kanske dags att släppa lite på skammen. På känslan att inte duga, på pressen den ger som är kontraproduktiv.

Jag är inte snygg. Jag är ingen skönhet. Men jag är glad över att få finnas, över att få vara den jag är.

När jag dömer mig, ger mig själv kritik, ser jag nästan enbart det fysiska. Då förminskar jag mig själv som person. Det hade jag aldrig tillåtit någon annan att göra mot sig själv.

Min älskade sambo. Han kommer få slag om han läser detta. Han tycker konstigt nog om mig. Precis som jag är.
Är dags jag börjar göra detsamma…

OBS! Detta är inte sympatitörst! Det handlar om att släppa på skammen. Tankarna.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120625-202951.jpg

Har lovat mig vara ärlig här…

Jag har lovat mig själv vara ärlig här. Jag skriver inte allt, finns alltid saker jag behåller för mig själv.

Detta inlägg är inte ett : tyck synd om mig inlägg. Det är ett: idag är det såhär, men jag vet det går över.

Jag är trött idag.
Jag har en tendens att köra på, tills energin är helt slut. Så jag lade mig i badet för att koppla av.

Jag ser mitt förband över bröstkorgen, och gråter.

Idag känner jag mig inte vacker, inte stark.

Idag ser jag mest vad som inte längre finns, och som jag kan sakna. Jag ångrar inget, jag opererade bort brösten för att aldrig få bröstcancer. Risken var alldeles för hög.
Men jag saknar. Det var nog det jag tyckte bäst om hos mig själv. De som inte längre finns.

Det är ju inte hela världen, och jag slutar gråta fort. Det är verkligen värt det.

Men det kan vara bra att veta:

Även dessa dagarna finns.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120605-142220.jpg

Lymfvätska.

Lite gnäll, men ta det med en humoristisk ton, för jag skriver om något som ser himla roligt ut!

När man gör mastektomi, så skär man av lymfvägar. Och gör man det kan inte lymfvätskan komma någonstans typ innan lymfvägarna hittar rätt igen.

Så sedan ett par dagar tillbaka har min bröstkorg fyllt på sig med denna vätska. Min bröstkorg ser därför ut som en odämpad gammal vattensäng; trycker jag på ena sidan går det en våg till andra. Skvalpar.

Det känns lite märkligt, spänner lite, gör inte alls ont. Men det ser väldans lustigt ut.

Den här lymfvätskan kommer troligtvis kroppen själv kunna ta hand om och om inte – ja då sticker man in en nål och drar ut det.

No big deal som sagt. Men lite lustigt;)

Ta hand om er själva, och varandra!