Vakna nätter #Blogg100 (7)

Jag har precis lagt mina små tvillingar igen. De sov nog en timme eller två på kvällen för att vakna när jag skulle sova.

Förkylningen har kört igång hosta och astma, så jag är övertygad om att det snart är dags att stiga upp igen…

Jag inser dessutom när jag skriver detta, att det kommer bli mitt sista Blogg100 inlägg.
Jag tycker att initiativet och idén är riktigt bra. Jag tror dessutom att det gjort att jag bestämt mig för att bli mer strukturerad i mitt bloggande.
Dock känner jag inte att det är för mig. Jag vill inte sitta och skriva meningslösa förkylningsinlägg i denna blogg. Så som mitt liv ser ut just nu hade det troligtvis blivit ett flertalet sådana under dessa hundra dagar, så jag avstår.
Jag känner att för mig förlorar jag det som jag varit stolt med i min blogg om jag kompromissar om den delen.

Jag kommer läsa andras fortfarande, har hittat några intressanta bloggar genom hashtaggen #Blogg100.

Jag trodde jag skulle se det som ett nederlag om jag inte gjorde klart detta, fast det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig glad att jag hoppar av, jag har förstått vad min blogg är för mig.
Det är en vinst, trots att det bara gått en vecka.

Ta hand om er själva, och varandra!

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Min kropp – Min historia

Jag har sett dem, som vi alla gör. De där citaten och orden som florerar friskt på Facebook. Om att man duger, är vacker som man är. Fast jag har aldrig känt så. Jag ser skavankerna, ser dem med förstoringsglas och kritisk uppsyn.

Vi dömer oss själva så hårt.

Så såg jag då på Facebook en statusuppdatering från Anna Hertzman

Något i stil med: alla ni kvinnor som
Ibland tvivlar på ert utseende, skicka ett foto till mig så ska jag berätta hur fina ni egentligen är.

Jag tänkte: ibland? Tvivlar? Jag vet hur jag ser ut. Och det är inte vackert eller fint.

Men de där orden satte sig där någonstans. Jag tycker fortfarande inte att jag är fin, men jag ser mig annorlunda nu.

Så här

Jag är gråhårig.

Färgar håret ofta, för ofta om ni frågar min underbara frisör.
Men det gråa bär på en historia. Ett förflutet som var tungt att bära, mardröm i vaket tillstånd. Som jag ville fly. Som jag ville fly från så starkt att självmord verkade vettigt.
Nej inte vettigt, mer som min enda väg bort. Men jag kämpade mig ur det, växte i mig själv och insåg att jag var värd mer än så. Insåg att jag var menad att bli tonåring.

Jag har helt ok ögon, nog det enda som känns ok. De sitter bara för lite för tätt. De är faktiskt ofta glada också.

Jag har numera inga bröst. Alls. Jag har ett stort ärr över bröstkorgen istället.
Det är skitfult. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag valde att operera mig innan jag fick cancer. Men det känns ändå, och jag ser det fula. Inte det vackra.

Jag har mage.

Men jag har fött fram fyra fantastiska barn. Barn som kommer bli bra människor vilken väg de än bestämmer sig för att gå.

Jag har rumpa och är överviktig.

Men det går att träna bort, äta sundare när jag är redo. Vilket jag sakta blir, men det är ett val jag själv måste ta. Inte andra.

Ja. Jag är komplex. Jag hatar min kropp men älskar vad mina skavanker står för. De är en del av mig, lika mycket som historierna jag bär på.

Är inte de flesta av oss så? Kanske dags att släppa lite på skammen. På känslan att inte duga, på pressen den ger som är kontraproduktiv.

Jag är inte snygg. Jag är ingen skönhet. Men jag är glad över att få finnas, över att få vara den jag är.

När jag dömer mig, ger mig själv kritik, ser jag nästan enbart det fysiska. Då förminskar jag mig själv som person. Det hade jag aldrig tillåtit någon annan att göra mot sig själv.

Min älskade sambo. Han kommer få slag om han läser detta. Han tycker konstigt nog om mig. Precis som jag är.
Är dags jag börjar göra detsamma…

OBS! Detta är inte sympatitörst! Det handlar om att släppa på skammen. Tankarna.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120625-202951.jpg

Just nu…

Just nu sitter jag visst på akuten. Det känns sådär urbota tramsigt att det knappt är sant! Jag har liksom redan ställt min diagnos och behöver inte alls vara här!

Denna veckan är ju löjlig!!

Åt, och behövde plötsligt kräkas. Jag gillar inte det alls, finns nog ingen som gör;)
Kommer blod. Det ska det tydligen inte göra. Så då ska man åka till akuten. Fastän jag sa att blodet var färskt, och att det säkert bara är ett blodkärl som spruckit!

Kommer man till akuten får man vänta. Sen kommer läkaren o frågar tusen frågor. Och trycker på magen. Klart det gör ont om nån trycker på en, lite dumt att de gör så tycker jag.

Sen tycker doktorn att man ska ta prover. Det är de jag väntar pånu, svaren. Sen tänkte jag åka hem. Hem till dessa små…

Ps. Allt känns så löjligt att jag mest skrattar nu:)
Så ni vet;)

20120313-163010.jpg

Matlagning och barnskratt

Att samlas hemma på kvällen.
Alla i köket, matosen sprids i lägenheten och blandas med barnens skratt. Leksaker flyger fram och tillbaka, fingrar kläms och barn tröstas. Små händer drar i byxbenen och tigger om att få komma upp, få vara med.
Glädjen i ögonen när de får.

Detta mina vänner… Det är detta som är livet.

Ta hand om er själva, och varandra!

Söndagar

Söndagar… Slappa i soffan och försöka klämma ut det där sista av denna komprimerade gemenskap vi kallar helg. Delad njutning och pina för många. Många lever vi för dessa två dagar, schemat ofta fullsmockat av social samvaro och en önskan om att få känna den där känslan av familjen .
Nu finns det ju tyvärr många som känner sig ensamma, men det låter jag bli att gå in på denna gång, mina tankar ligger på annat idag.
Mina tankar svävar åt varför vi tillåter oss själva att spendera så lite tid tillsammans. Är det verkligen så viktigt med ett stort flott hus, fina bilar och hightechutrustning i varje rum. Att ha stora plattbildstv till alla. Fem datorer, senaste telefonerna och flest och dyrast kläder? Mår vi bättre då? Vad är drivet i detta?

Jag läste om en man för några år sedan. Fattig, väldigt fattig, och reportrarna i reportaget undrade om han tyckte att det var jobbigt att leva som fiskare nära en stor och tjusig semesterort. Om han inte önskade efter annat när han såg hur det ‘rika livet’ kunde se ut.
Mannen som satt stilla vid sin lilla eka i trasiga shorts tittade på reportrarna. Tittade på sin lilla bungalow vid stranden där barnen lekte utanför. Och svarade:
Ni jobbar 50 veckor om året, träffar sällan era barn. Stressar. För att spendera två veckor här, i paradiset. Där jag får leva varje dag hela året.

Nu bor vi ju inte på en paradisö kanske, men budskapet… Gör att jag ofta ställer mig frågan:

Vad håller vi på med?

Ta hand om er själva, och varandra!

Hemmadag med barnen…

Mina minsta barn, tvillingar födda augusti 2010, har haft en sjuk tuff höst och vinter. De har haft virusinfektioner, maginfluensa och x-antal bakteriella infektioner. Nu sist träffade vi på en helt fantastisk läkare på vårdcentralen. Mats heter han, som kollade upp barnen ordentligt, tog de prover han ansåg lämpliga och skrev ut bredspektrum antibiotika.
I går eftermiddag missade jag hans telefonsamtal, han talade in på min telefonsvarare att han ville ha tag i mig. Fast då har de stängt.
Så jag ringer till jourläkarcentralen, tänker att jag ju kan få provresultaten därifrån. Få reda på om det är ok att de går på dagis eller ej.
Kvinnan i luren säger att hon inte får ge ut dem, men jag lirkar lite och så kollar hon efter. Hon ber mig vänta en stund, och när hon återkommer har hon pratat med jourläkaren. Barnen får absolut inte gå på dagis. Provresultaten påvisar något. Något hon inte vill berätta. Trots att barnen gått på bredspektrum antibiotika i 6 hela dagar och mår väl, SKA de hållas hemma. Men jag får inte reda på varför.

Naturligtvis far mina tankar till resistenta bakterier. Jag tänker på alla jag måste ringa som vi träffat, planer som måste ställas in, och ytterligare tid för barnen hemma från dagis. Tänker på sambon som jobbar häcken av sig för tiden går inte ihopa just nu, och på de möten han har inplanerade. Tänker på sambons mormor som ringde tidigare under dagen och var så sjuk. På mina andra barn, de smås kusiner, vänner etc etc etc… Listan av telefonsamtal som måste ringas växer och växer i mitt huvud. Googlar som galning om vad det kan vara. Googlar på vad detta innebär för mina barn med astma och som haft RS-virus.
Sover dåligt. Vaknar utsliten och inväntar klockslaget då jag kan få tag på läkaren som får ge oss provresultatet…

Då ringer han, fantastiske läkaren Mats, frågar stilla hur det är med barnen. Undrar om de gått på dagis. Frågar om antibiotikan hjälpt. Han får som svar att jo, de mår bra, de har varit på dagis och är pigga. Fint säger han. Ja, det visade sig att de haft tre olika, fast fullt normala bakterier. Inte konstigt de mådde så dåligt sa han.
Klart de får gå på dagis om de är pigga svarar han på min fråga. Verkar nästan lite undrande över min smått idiotiska fråga.

Nu sitter jag dock och undrar en sak. Hur tänkte läkaren på jourläkarcentralen ??? Varför vara sjukt bestämd på punkten om dagis? Varför inte bara säga att ja, det påvisar något, kan inte berätta vad, och ja barnen kan gå på dagis om de mår bra.

Varför???

Jo, jag är överlycklig att barnen ej har resistenta bakterier!

Nu återgår jag till en mysdag med barnen.

Ta hand om er själva, och varandra!

Nu kör vi igen;)

Hej på er!

Jag har tagit ett alldeles för långt uppehåll i mitt bloggande! Delade upp i tre: mitt liv, maskrosbarn och foto. Det fungerade dåligt och blev ingenting till slut.
Så nu ska jag sätta ihop bloggarna. I alla fall delarna om mitt liv och maskrosbarn. De delarna håller just nu på att importeras så jag får fixa med det i morgon!

Min fotoblogg lägger jag separat, och på engelska.
Den hittar ni här .

Jag har saknat er!

Ta hand om er själva, och varandra!

Hushållsnära tjänster??

Idag ska jag mysa med Pytterna, vill hinna baka, vill hinna få undan all tvätt, vill även hinna städa, gå igenom alla garderober, putsa mina fönster, stryka, vara pedagogisk mamma med smarta lekar till barnen, jag vill också hinna bada, hinna läsa en bok, vill hinna måla mina naglar och färga mina ögonbryn.

Jag vill också hinna vara social och trevlig, vill hinna träna lite hemma, vill hinna tänka, vill komma på ett foto till nya temat som är ”osorterat” till Fotosöndag. Sen vill jag hinna göra mig fin till mannen kommer hem, vill hinna renbädda, vill hinna…

Ja, jag tror ni förstår nu… Jag kommer ju naturligtvis inte alls att hinna med allt! kanske en bild på mig, hade varit utomordentlig till veckans tema. Eller, livet iaf. Det här att hinna ha det perfekta hemmet, se perfekt ut, och göra allt perfekt, jag stryker det. Det går bort. Jag hinner helt enkelt inte.

Jag är tacksam att jag hinner ta en dusch när mannen kommer hem från jobbet, och att det finns några rena kläder kvar i garderoben. Att det sen inte finns att jag hinner med att putsa fönster eller så, det får ni ta ni som blir tvugna att se det ;D

Det är ju, trots allt, inte fullkomlig katastrof här hemma!

Hade kanske funkat med en städerska, men vill inte ha in en främling i mitt hus. Gillar inte alls tanken faktiskt.

Idag, som alla andra dagar, prioriterar jag barnen och deras mående! Känns som att det är viktigast ändå.

Ha en bra dag alla fina, och

Ta hand om er själva, och varandra!