Vakna nätter #Blogg100 (7)

Jag har precis lagt mina små tvillingar igen. De sov nog en timme eller två på kvällen för att vakna när jag skulle sova.

Förkylningen har kört igång hosta och astma, så jag är övertygad om att det snart är dags att stiga upp igen…

Jag inser dessutom när jag skriver detta, att det kommer bli mitt sista Blogg100 inlägg.
Jag tycker att initiativet och idén är riktigt bra. Jag tror dessutom att det gjort att jag bestämt mig för att bli mer strukturerad i mitt bloggande.
Dock känner jag inte att det är för mig. Jag vill inte sitta och skriva meningslösa förkylningsinlägg i denna blogg. Så som mitt liv ser ut just nu hade det troligtvis blivit ett flertalet sådana under dessa hundra dagar, så jag avstår.
Jag känner att för mig förlorar jag det som jag varit stolt med i min blogg om jag kompromissar om den delen.

Jag kommer läsa andras fortfarande, har hittat några intressanta bloggar genom hashtaggen #Blogg100.

Jag trodde jag skulle se det som ett nederlag om jag inte gjorde klart detta, fast det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig glad att jag hoppar av, jag har förstått vad min blogg är för mig.
Det är en vinst, trots att det bara gått en vecka.

Ta hand om er själva, och varandra!

Annonser

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Min kropp – Min historia

Jag har sett dem, som vi alla gör. De där citaten och orden som florerar friskt på Facebook. Om att man duger, är vacker som man är. Fast jag har aldrig känt så. Jag ser skavankerna, ser dem med förstoringsglas och kritisk uppsyn.

Vi dömer oss själva så hårt.

Så såg jag då på Facebook en statusuppdatering från Anna Hertzman

Något i stil med: alla ni kvinnor som
Ibland tvivlar på ert utseende, skicka ett foto till mig så ska jag berätta hur fina ni egentligen är.

Jag tänkte: ibland? Tvivlar? Jag vet hur jag ser ut. Och det är inte vackert eller fint.

Men de där orden satte sig där någonstans. Jag tycker fortfarande inte att jag är fin, men jag ser mig annorlunda nu.

Så här

Jag är gråhårig.

Färgar håret ofta, för ofta om ni frågar min underbara frisör.
Men det gråa bär på en historia. Ett förflutet som var tungt att bära, mardröm i vaket tillstånd. Som jag ville fly. Som jag ville fly från så starkt att självmord verkade vettigt.
Nej inte vettigt, mer som min enda väg bort. Men jag kämpade mig ur det, växte i mig själv och insåg att jag var värd mer än så. Insåg att jag var menad att bli tonåring.

Jag har helt ok ögon, nog det enda som känns ok. De sitter bara för lite för tätt. De är faktiskt ofta glada också.

Jag har numera inga bröst. Alls. Jag har ett stort ärr över bröstkorgen istället.
Det är skitfult. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag valde att operera mig innan jag fick cancer. Men det känns ändå, och jag ser det fula. Inte det vackra.

Jag har mage.

Men jag har fött fram fyra fantastiska barn. Barn som kommer bli bra människor vilken väg de än bestämmer sig för att gå.

Jag har rumpa och är överviktig.

Men det går att träna bort, äta sundare när jag är redo. Vilket jag sakta blir, men det är ett val jag själv måste ta. Inte andra.

Ja. Jag är komplex. Jag hatar min kropp men älskar vad mina skavanker står för. De är en del av mig, lika mycket som historierna jag bär på.

Är inte de flesta av oss så? Kanske dags att släppa lite på skammen. På känslan att inte duga, på pressen den ger som är kontraproduktiv.

Jag är inte snygg. Jag är ingen skönhet. Men jag är glad över att få finnas, över att få vara den jag är.

När jag dömer mig, ger mig själv kritik, ser jag nästan enbart det fysiska. Då förminskar jag mig själv som person. Det hade jag aldrig tillåtit någon annan att göra mot sig själv.

Min älskade sambo. Han kommer få slag om han läser detta. Han tycker konstigt nog om mig. Precis som jag är.
Är dags jag börjar göra detsamma…

OBS! Detta är inte sympatitörst! Det handlar om att släppa på skammen. Tankarna.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120625-202951.jpg

Just nu…

Just nu sitter jag visst på akuten. Det känns sådär urbota tramsigt att det knappt är sant! Jag har liksom redan ställt min diagnos och behöver inte alls vara här!

Denna veckan är ju löjlig!!

Åt, och behövde plötsligt kräkas. Jag gillar inte det alls, finns nog ingen som gör;)
Kommer blod. Det ska det tydligen inte göra. Så då ska man åka till akuten. Fastän jag sa att blodet var färskt, och att det säkert bara är ett blodkärl som spruckit!

Kommer man till akuten får man vänta. Sen kommer läkaren o frågar tusen frågor. Och trycker på magen. Klart det gör ont om nån trycker på en, lite dumt att de gör så tycker jag.

Sen tycker doktorn att man ska ta prover. Det är de jag väntar pånu, svaren. Sen tänkte jag åka hem. Hem till dessa små…

Ps. Allt känns så löjligt att jag mest skrattar nu:)
Så ni vet;)

20120313-163010.jpg

Matlagning och barnskratt

Att samlas hemma på kvällen.
Alla i köket, matosen sprids i lägenheten och blandas med barnens skratt. Leksaker flyger fram och tillbaka, fingrar kläms och barn tröstas. Små händer drar i byxbenen och tigger om att få komma upp, få vara med.
Glädjen i ögonen när de får.

Detta mina vänner… Det är detta som är livet.

Ta hand om er själva, och varandra!

Söndagar

Söndagar… Slappa i soffan och försöka klämma ut det där sista av denna komprimerade gemenskap vi kallar helg. Delad njutning och pina för många. Många lever vi för dessa två dagar, schemat ofta fullsmockat av social samvaro och en önskan om att få känna den där känslan av familjen .
Nu finns det ju tyvärr många som känner sig ensamma, men det låter jag bli att gå in på denna gång, mina tankar ligger på annat idag.
Mina tankar svävar åt varför vi tillåter oss själva att spendera så lite tid tillsammans. Är det verkligen så viktigt med ett stort flott hus, fina bilar och hightechutrustning i varje rum. Att ha stora plattbildstv till alla. Fem datorer, senaste telefonerna och flest och dyrast kläder? Mår vi bättre då? Vad är drivet i detta?

Jag läste om en man för några år sedan. Fattig, väldigt fattig, och reportrarna i reportaget undrade om han tyckte att det var jobbigt att leva som fiskare nära en stor och tjusig semesterort. Om han inte önskade efter annat när han såg hur det ‘rika livet’ kunde se ut.
Mannen som satt stilla vid sin lilla eka i trasiga shorts tittade på reportrarna. Tittade på sin lilla bungalow vid stranden där barnen lekte utanför. Och svarade:
Ni jobbar 50 veckor om året, träffar sällan era barn. Stressar. För att spendera två veckor här, i paradiset. Där jag får leva varje dag hela året.

Nu bor vi ju inte på en paradisö kanske, men budskapet… Gör att jag ofta ställer mig frågan:

Vad håller vi på med?

Ta hand om er själva, och varandra!