Valdag 2014

Jag vaknade tidigt idag.
Lite med hjärtat i halsgropen och en tung känsla i magen.

Är det här dagen? Dagen när vi får ett främlingsfientligt parti som tredje största och potentiellt vågmästare.
Dagen när vi eventuellt får en vise talman, som kommer representera vårt land utomlands, från ett parti som anser att vissa är mer värda än andra, och att många av mina vänner saknar värde.

Jag känner för att gråta, och skrika rakt ut.
Jag känner för att rycka tag i, försöka övertyga, försöka förstå, försöka… Försöka.

Mina tidiga barndomsår bodde jag i ett område som inte ansågs vara det finaste. Vi var många vars föräldrar var fattiga, och där den samlade språkkunskapen var stor.
Kulturer blandades med de fantastiska dofterna från matlagning och musik som spelades.
Vi barn lekte på innergården, och man hörde nån mamma skrika ner att det var dags komma in och äta.

Vi som bodde där hade kanske inte mycket av materiella saker, men det fanns gemenskap, ödmjukhet och solidaritet. Jag tror inte vi barn såg skillnad på varandra. Vi var barn, vi lekte. Vi var lika mycket värda.

Det har gått 30 år sen vi flyttade därifrån.
30 år som varit omtumlande på många vis, och jag kan idag ge mina barn mer än mina föräldrar kunde ge.

Men det jag verkligen verkligen vill kunna ge dem, och som vi alla måste hjälpas åt med, som vi måste kämpa tillsammans för åt varandras barn; är en värld där vi är lika mycket värda.

Lika mycket värda.

Det är faktiskt inte svårare än så.

Jag hoppas att jag vaknar upp i morgon, till ett Sverige jag kan vara stolt över. Till ett Sverige som visat sin åsikt, som satt ned foten mot rasismen.

Jag är på riktigt orolig för framtiden om det visar sig att vi inte gör just det.

❤️

En saga ( om landet som kanske finns)

Det var en gång för längesen, eller närmre i tid än jag vill…

Det var några gubbar och elaka profitörer
som satt sig ner en afton för att diskutera sina vedermödor.

Landet de fann sig i där hjälpte alla varann, var finns rättvisan i det ?frågade sig den ena.
Jag vill inte betala för Sara även om hennes liv är i fara!

Rösterna steg och fler höll med. Vi som kämpat så hårt, sa de, vi vill ha mer!

De gick så ut från sin lilla klubb, enade och klara.
De visste hur de skulle få allt och sen lite mera.

Att ta från den som fattig är, är ett välfungerande koncept.
Efter hand att maten sinar försvagas rösten i de mindre fina.

Gubbarna monterade ned, varenda liten del. De sa att de var som Robin Hood och sänkte skatt efter skatt.
I början såg man leenden och skratt, alla verkade så glada.

Lilla Sara sitter dock på sin sjukhussäng med armarna i lindor.
Rakbladet skar så tunt och fint genom alla gamla ärr.

Lilla Sara har inte växt upp så bra, hon har fått ta emot så många slag.
De värsta ärren någonsin, sitter djupt där inuti.

Landet, som monterat ned, har inte längre råd, att lyssna på vår Sara.
Hon är ju faktiskt vuxen nu och får sig själv klara!

Sara vandrar sakta fram. Med hugget i sitt bröst.
Hon kommer inte orka mer, inte utan tröst.

Det fanns en gång ett land – där vi alla hjälpte varann.
Nu sitter gubbarna och skålar i väldigt dyr champagne.

Tidig morgon

malmö

 

Gick upp fem i morse efter en rätt kort natt. Mina små kids ville inte somna förrän vid elva nångång. Jag är galet trött nu, och det lär ju de också vara hela dagen på förskolan tyvärr. Det är dags att bryta det där mönstret nu, så det blir snart slut på middagsvilan på förskolan.

Fördelen är att jag har hunnit med en timmes promenad redan, alltid något!

 

Jag är verkligen inte en morgonmänniska. Jag gillar kvällar, och nätter, men det ändras liksom när man är småbarnsförälder med barn som tycker det är superkul att vara vaken. Jag tänker ta deras vakenhet personligt. Att de tycker att jag är så underhållande, rolig och fantastisk att de inte vill sova på grund av det, är det ok?

Morgnar nu då… Jo jag gillar inte att vakna tidigt, men jag gillar se en stad vakna till liv. Jag tycker myllret är fint, alla människorna som skyndar till sina respektive arbetsplatser är rätt mysig. Jag blir lite flummig och hittar på lite jobb till er alla. Rätt udda jobb har ni. Rätt annorlunda liv mot vad ni kanske annars har. Rörmokare, vvstekniker, byggare förvandlas till helt andra.

Ni blir min skönlitteratur på väg mot mitt arbete, och får mig att flyta iväg, och flyta upp i vakenhet.

 

Jag vill tacka er för det. Ni gör min morgon trevlig, och det är faktiskt rätt galet med tanke på att jag hatar morgnar.

 

Ha en fin dag allihopa, och glöm inte att ta hand om er själva, och varandra!

Med utsikt över Malmö…

Jag sitter och blickar ut över dimbeklädda takåsar i Malmö. Musik i bakgrunden, tjattret av samtal. Liv och rörelse. Lite skratt med en kollega. Diskussioner om bildredigering har pågått under hela dagen. Lika ofta som vänliga ord sägs, blir det hjärtligt men konstruktivt.

Har gjort research hela förmiddagen och sitter nu och försöker få ihop intervjufrågor, eller ja det gör jag ju inte- jag sitter ju här och skriver helt annat just nu.

Älskar tankarna som snurrar runt i huvudet tills de till slut landar rätt . Älskar att försöka finna historian bakom människan. Vet väl inte om jag kommer lyckas direkt, men är oerhört tacksam att jag fått möjligheten att försöka.

Alla människor bär på en unik historia, och den har ofta haft stor betydelse för vem man blev. Hur man blev. Om man orkade och vad det var som blev sporren.

 

Orden som ekar i huvudet från mina föräldrar, när de berättade gång på gång att jag inget var värd och inget skulle bli börjar suddas ut. De hörs mindre och mindre för varje år som går. För varje dag blir stegen lite lättare och tyngder försvinner från hjärtat.

Jag är inte barn längre och framtiden tillhör mig.

Jag är vuxen nu, och de kan inte längre skada mig.

Jag är vuxen nu och jag gör precis det jag älskar.

 

Ingen fet lön, inget fast jobb, jag är ingen speciell men har den coolaste förmånen jag vet.

 

Jag sitter här, med utsikt över Malmö, och älskar verkligen mitt jobb.

 

 

 

Ta hand om er själva, och varandra!

20130108-130613.jpg

Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!

Kotkompression aka kotfrakturer

Så här är det…
Jag har frakturer i några kotor i ryggen.
Fick reda på för typ en vecka (?) sedan.
Slog bort det. Ignorerade det. Lyssnade lite slött på läkarens förklaringar och förmaningar. Tänkte att det säkert inte är så farligt.

Jag ville nog egentligen inte riktigt veta, rädd att förstora men även rädd för att förstå. Men jag är egentligen inte särskilt korkad och insåg till slut att det nog trots allt är av vikt att inse vad detta innebär.

Jag har ringt, frågat, läst på.
Och mår periodvis illa.
Jag erkänner inte detta särskilt ofta men jag är rädd. Jag är rädd att det inte ska gå att fixa, rädd att inte få operation och rädd för att få operation som går snett. Jag är dock egentligen mest rädd för att bli förlamad och rädd för att jag då förlorar en del av min identitet.

Sen är jag lite nervös för varför det blev så här. Det krävs rätt kraftigt våld för att få kotorna i ländryggen att kollapsa. Det, eller osteoperos eller tumör.
Nu har det i och för sig känts ibland som jag blivit överkörd av en lastbil, men tvivlar tyvärr på att så är fallet.
Därför hoppas jag på en annan mystisk förklaring. Samtidigt intalar jag mig själv att det egentligen är ryggskott;)

Det jag hatar, fullkomligt avskyr, är att inte få lyfta mina barn.
Jag avskyr vara beroende av andra.
Jag avskyr att jag nu inser att jag satt upp mitt egenvärde i vad jag kan göra och inte vad jag är. Vem jag är.

Skriver detta inlägg för att berätta för de som inte vet ännu. För jag orkar inte berätta för alla, sen glömmer jag vem jag har berättat för också…

Så nu vet ni.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120206-194833.jpg