Slopade subventioner för ADHD medicin? #Blogg100 (4)

Idag hade jag tänkt skriva om något helt annat än vad jag kommer att göra.
Det händer nämligen ibland att jag blir upprörd över förändringar i vårt samhälle som potentiellt kan slå ut människor.
Idag är en sådan dag.
Idag är en sån dag där jag verkligen känner ett behov av att skriva.

Jag läste igår att man funderar dra in läkemedelssubventioneringen för ADHD medicin för vuxna.

Det kostar ju så mycket…
Nu är detta fortfarande under omprövning, men jag känner att själva tendensen är oroväckande.
Det är många vuxna som klarar av sitt liv tack vare sina mediciner. Som klarar av att läsa upp betyg, gå universitetsutbildningar, behålla jobb, klarar av sin vardag just tack vare dessa mediciner.
Man pratar om en summa på 250000kr/år i Sverige.
Jag tycker inte att det är för mycket. Jag är gärna med och betalar för att den subventionen ska finnas kvar.

Jag undrar hur man tänker. Om man tänker.
Om man ens har funderat på vilka konsekvenser detta skulle kunna få för samhället.
Man går inte använder inte dessa mediciner för att det är roligt. Man använder dem för att kunna fungera någorlunda ”normalt”.

Utan subventioneringen finns det överhängande risk att man inte har råd med sin medicin. Då blir det en klassfråga. Vilket i sig vore fullkomligt idiotiskt, även i ett kort perspektiv för att inte tala om de långtgående konsekvenserna detta skulle kunna innebära för samhället.

Vad kommer hända med dem som inte har råd? Vi har väldigt många som idag klarar av sitt liv, jobb, utbildning och familj.
Ska vi slå undan fötterna på dessa?
Vi riskerar att få en uppsjö personer som blir sjukskrivna, bränner ut sig, blir deprimerade, förlorar sina jobb etc .

Det kommer högst troligt kosta samhället bra mycket mer än en kvarts miljon per år.
Långt mycket mer.
Lägg till på detta att fler kommer att behöva kontakt med psykiatrin, som redan är tungt belastad.
Och människor som kommer må dåligt.

Jag tycker det är fullkomligt bisarr tanke att ens överväga och den känns inte bara inhuman utan även ekonomiskt oförsvarbar.

Idiotin!

Jag rekommenderar er även att läsa detta som krossar en del av de argument som finns.

Nu ska jag försöka lugna ner mig.

Ta hand om er själva och varandra!

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Hur svårt kan det vara?

Jag fyller snart år. Jag blir 39. Siffran känns rätt hög, mest med tanke på att jag inte riktigt lyckats åstadkomma det jag önskar i livet.
Oftast har jag själv varit min största bromskloss vilket i sig varit lite ångestladdat.
Hade ju varit lättare att skylla på andra, men det är verkningslöst.
Oavsett mina uppväxtförhållande och oavsett hur saker kunnat vara annorlunda får jag jobba med det jag har.
Utifrån de förutsättningarna.

Har tagit mig många år att ta mig till den mentala platsen och insikten, och när jag var där blev jag likväl handlingsförlamad.
För vad vill jag? Vad är det jag vill påverka i samhället och vad vill jag lämna för avtryck till eftervärlden?

Jag är trött på mycket i samhället. Trött förresten, det är ett alldeles för milt uttryck, jag är arg.
Jag är fruktansvärt arg.

För jag vill att mina barn ska kunna växa upp i ett samhälle där man hjälper varandra, där jämlikhet är en självklarhet och acceptans ett ledord.

Att se kvinnor bli kallade fittor när de står för sin åsikt.
Att se män göra sig lustiga över kvinnors framgång.
Att se kränkningar mot kvinnor accepteras genom tystnad.
Att se män trampas på för att de inte passar normen.
Att se människor bli nerslagna när de visar civilkurage.

Det är inte ok. Inte ok på något plan.
Vi har alla ett ansvar att hjälpas åt känner jag. För din skull, min skull, barnens och allas våran skull.
Hur svårt kan det vara att i vardagen bete sig bra gentemot sina medmänniskor egentligen? Hur svårt kan det vara att stötta de som har det svårt?

Och vill vi leva i ett samhälle där vi inte gör det? Vill vi att våra barn ska växa upp så?

Jag fyller som sagt snart 39 år. Jag hoppas kunna lämna ett avtryck att jag var en bra medmänniska.
Vad vill du lämna för avtryck?

Ta hand om er själva, och varandra

En kvinnas framgång, sticker det fortfarande i ögonen?

Jag funderar lite kring det här med kvinnor och framgång. Nu tänker jag specifikt på framgång i arbetslivet.

Jag har tur som träffat framgångsrika kvinnor, som jag beundrar och ser upp till. Vi lever i ett samhälle som förändras kontinuerligt, där det blir bättre och mer jämlikt för varje dag som går. Fast vi har fortfarande en lång väg att gå.

Jag funderar kring vad det svåraste är. För nu är det inte så att alla män ser ner på framgångsrika kvinnor. Det finns en stark mentalitet från andra kvinnor, lätt att döma, fördöma, förlöjliga, förminska. Bara ta en sådan sak som mammaledighet och förskoletider till exempel. Det är inte så att män generellt ser ner på kvinnor som inte vill vara mammalediga i över ett år. Det är ofta andra kvinnor som verkar känna ett behov (?) av att uttrycka sin förundran över att man vill återgå till sitt arbete. Jag förstår inte riktigt tankegångarna. Är jag en sämre mamma för att jag vill arbeta, för att jag brinner för något utöver familjen? Är jag en sämre förälder för att vi delar på tiden när barnen är sjuka? Är jag en sämre förälder för att mina barn behöver gå längre än till kl 14 på förskolan?

Det tycker jag verkligen inte. Tvärtom känner jag. Det är väl oerhört viktigt att visa sina barn, oavsett kön, att man som kvinna kan både arbeta och vara en bra mamma? Att man är mer än en omvårdande, lekande varelse?

För inte är det så att män får samma blickar, samma frågor när de gör samma val? Det är ju ofta så att män får någon typ av hjältestatus bara de tar något föräldraledigt alls. Det är ofta männen som fina komplimanger när de är hemma med sina barn när de är sjuka, eller följer med dem till öppna förskolan. Det tas för givet att kvinnan gör de sakerna. Varför? Jag förstår inte alls. Varför är tiden mannen spenderar med sina barn mer värd än kvinnan som spenderar samma tid? Just denna del är det inte mycket männen kan göra åt förutom att klargöra för de som överröser berömmet att båda föräldrar har samma ansvar och skyldigheter och är lika mycket värda både i och utanför hemmet.

Resten är upp till oss kvinnor att själva förändra. Tänker jag fel? Är det inte dags att sätta stopp för dessa tankegångar? Att börja stötta varandra istället för att förminska varandra?

 

Det tycker iallafall jag. Tycker det är ett förlegat och löjligt beteende. Känner inte alls för att vara delaktig i det, eller ta till mig om det skulle riktas mot mig.

 

Det finns många hinder i att nå framgång, men detta är något som jag verkligen vet att vi kvinnor skulle kunna göra något åt själva. Det hade blivet ett hinder mindre.

 

 

Ta hand om er själva, och varandra

 

Jag var curator på Sweden kontot på Twitter…

Jag fick en förfrågan i våras, av Visit Sweden, om att vara curator of Sweden en vecka.
Efter många tankar fram och tillbaka, blev ett slutgiltigt startdatum satt till den 17 september. Ja, det har alltså redan passerat.

Tanken med att vara curator på kontot är att vara sig själv, ocensurerat får du tala om precis vad du vill.
Det är inte betalt, det är mer en ära.

Jag blev tillfrågad om jag skulle blogga om mina upplevelser av vänner på twitter. Det behövde verkligen lägga sig först, tro mig, det är först nu jag är redo för det.

Kontot har över 60 tusen följare. Jag har på mitt vanliga twitterkonto ca 1500 följare så som ni kanske förstår är det en enorm skillnad.

Dessutom var min man borta i arbetet. Hela veckan.

Jag tror att det är omöjligt att i detalj gå in på hur det är men har ett par reflektioner att göra.

För det första. Ni som följer kontot, tänk på att rätt många fler gör det. Människor som undrar över svenskarnas fikavanor, hur förskoleverksamheten här fungerar, hur föräldraledighet ser ut, etc etc etc. Det är frågor som gåtts igenom av flera curators, men om det dyker upp 10-40 pers som frågar så skriver man det i öppna tweets.
Annars kommer du snabbt upp i max antal tweets/timme. Och då ”kastas”du ut av twitter i en timme. Detta hände mig redan första timmen jag gick på kontot…

Extremt få icke svensktalande personer bryr sig nämnvärt om hur ens engelska är, och jag förstår inte då varför svensktalande bryr sig.
Ärligt, det är inte perfekt engelska någon är ute efter, det är att lära känna landet genom individer.

Individer var det ja. Jag är det, jag har mina egna tankar, egna saker jag är passionerad av och ”skötebarn” jag talar om.
Det är därför man bytar curator av kontot varje vecka.

Jag startade hashtaggen #WelcomeToSweden där jag uppmanade alla att lägga upp bilder de ville från Sverige. Tyckte det var kul, och jag vet att många uppskattade det.

Det var kul och lärorikt. Stötta på många som jag följer idag och diskuterar med.

Jag pratade en hel del om maskrosbarn, och om att bli sexuellt utnyttjad av en sk pappa. Om hur man överlever och går vidare, och vilket svagt system vi har för barn idag. En hel del negativt mot samhället jag växte upp i.

En sak gjorde mig uppriktigt arg. En person med massvis med följare, som under tiden jag talade om min uppväxt gick på om vilken tråkig mainstream svennis jag var.
Jag vet att du inte läser min blogg. Jag säger det ändå, här och nu:

Fuck you!
Sluta döm människor efter namn och utseende. Vi har alla vårt bagage, alla vår historia och ryggsäck att bära. Jag hyste stor respekt för dig. Jag hoppas kunna göra det igen en dag.

Vi är individer. Människor. Inte några robotar.

Det är det enda negativa från min vecka som curator dock. att få äran att representera sitt land genom att vara sig själv känns stort.

Jag tycker det är coolt med kontot, det är extremt intensivt men kul.
Jag hoppas att det fortsätter en lång tid framöver, konceptet är briljant!

Följer ni inte kontot, gör gärna det. Och peppa den som sitter där ibland, det är inte det lättaste jobbet att sitta som curator.

Tack till alla er som stöttade ❤

Och tack till Visit Sweden som lät mig, ingen speciell alls, få chansen.

20121003-184632.jpg

Nej vi har inte kommit till den årliga #bröstcancer veckan!

Jag får den, liksom alla andra kvinnor. De där privata meddelandena på Facebook om att sätta in nån märklig status på sin Facebook för att uppmärksamma bröstcancer.

Jag deltar aldrig men det gör mig inget att andra gör det.

Jag ska dock förklara varför jag personligen inte gillar det.

För det första ska männen alltid, alltid, exkluderas. Varför? Det är lite märkligt. De flesta kvinnor har ju någon typ av relation med en man. ( dotter, fru, mamma, syster, vän etc etc etc) och männen drabbas också. Dels så finns det män som får bröstcancer, dels lider man när någon nära blir sjuk.
Så varför mörka? Varför exkludera?
Engagera istället.

Sen är det lika viktigt alltid. Alltid! man behöver undersöka sina bröst mer än en gång per år!

Bröstcancer drabbar många.
Alldeles för många.
Bröstcancer dödar alldeles för många.

Cancer över lag suger!

Jag önskar att ni skulle skriva i er status något personligt istället. Som hur svårt det är att undersöka brösten, och hur lätt det kan vara.
Om hur det känns när man får höra när någon nära drabbas.
Om hur hjärtat slits ur kroppen och fasan sätter sina ångestklor kring det.
Om hur det känns att gå på mammografi.
Rädslan när man väntar på svaret. Rädslan när man tvingas göra biopsi för att de hittat en knöl.
Om veckorna man går i dvala innan man får det slutliga beskedet.

Vi har alla vår egen relation till cancer. Vår egen historia, även när vi inte är direkt drabbade.

Det är dem, tror jag, som får folk att stanna upp och faktiskt känna på sina bröst.
Det är dem som får män att stanna upp och prata med kvinnor i sin närhet.

Ett hjärta i min statusrad. Den gör inget mer än får mig att skriva detta.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120910-131853.jpg

Assange – en parodi som börjar bli löjlig

Nyheterna svämmar över i alla artiklar om hur Assange sökt och fått asyl i Ecuador. Jag läser flera som skriver om att han är en jäkla våldtäktsman och ett avskum. Läser en artikel, och har det dåliga omdömet den stunden att länka den på fb, där han beskrivs som ett kräk.

Jag känner inte Assange, eller de två kvinnor som står på anmälningarna.
Jag fick dessutom lite avsmak när jag hörde att han beslutat sig för att söka asyl i Ecuador. Ecuador är ju inte direkt känt för sin enorma yttrandefrihet.
Och just det är det som får mig att börja läsa på. Artiklar, förhör, och anmälningarna. Jag har absolut inte ens läst en tiondel så sitter inte inne med något mer än spekulationer och fler frågor.
Fast lite mer förståelse. Tror jag.

Jag vill börja med att poängtera min absoluta avsky mot våldtäkt. Det är vidrigt och icke försvarbart.

Men har Assange våldtagit någon? Har vi eller media rätt att döma någon?

Det är, såklart, märkligt att man inte vill dyka upp på förhör. Att man desperat söker asyl i Ecuador måste väl betyda att han är skyldig?

Eller kanske inte. Assange är en märklig man, med många stora fiender.
Personligen tror jag inte på att det är en CIA komplott bakom detta, ej heller att Sverige skulle lämna över honom till USA. Jag tror dessutom att de i så fall redan hade tagit dit honom själva.

Han har dessutom växt upp i ett hem med en mamma som var extremt paranoid. Expressen gjorde en bra artikel om det som du kan läsa här .

Det finns mycket, mycket mer att läsa naturligtvis. Och en hel del jag läst är från Flashback. Där stod både mycket intressant och mycket idiotiskt.

Mina tankar efter att ha läst mer är att vi inte ska vara så snabba att döma, och att jag till viss del kan förstå Assanges agerande efteråt. För faktum är, att ingen av oss vet.

Jag hoppas Assange åker hit och går på förhöret, annars tycker jag att polisen/åklagaren borde skicka några till London som förhör honom där. Det går. Hade varit trevligt att få ett slut på denna soppa nu.

Det har redan tagit för stor plats och för mycket pengar enligt mig.