Slopade subventioner för ADHD medicin? #Blogg100 (4)

Idag hade jag tänkt skriva om något helt annat än vad jag kommer att göra.
Det händer nämligen ibland att jag blir upprörd över förändringar i vårt samhälle som potentiellt kan slå ut människor.
Idag är en sådan dag.
Idag är en sån dag där jag verkligen känner ett behov av att skriva.

Jag läste igår att man funderar dra in läkemedelssubventioneringen för ADHD medicin för vuxna.

Det kostar ju så mycket…
Nu är detta fortfarande under omprövning, men jag känner att själva tendensen är oroväckande.
Det är många vuxna som klarar av sitt liv tack vare sina mediciner. Som klarar av att läsa upp betyg, gå universitetsutbildningar, behålla jobb, klarar av sin vardag just tack vare dessa mediciner.
Man pratar om en summa på 250000kr/år i Sverige.
Jag tycker inte att det är för mycket. Jag är gärna med och betalar för att den subventionen ska finnas kvar.

Jag undrar hur man tänker. Om man tänker.
Om man ens har funderat på vilka konsekvenser detta skulle kunna få för samhället.
Man går inte använder inte dessa mediciner för att det är roligt. Man använder dem för att kunna fungera någorlunda ”normalt”.

Utan subventioneringen finns det överhängande risk att man inte har råd med sin medicin. Då blir det en klassfråga. Vilket i sig vore fullkomligt idiotiskt, även i ett kort perspektiv för att inte tala om de långtgående konsekvenserna detta skulle kunna innebära för samhället.

Vad kommer hända med dem som inte har råd? Vi har väldigt många som idag klarar av sitt liv, jobb, utbildning och familj.
Ska vi slå undan fötterna på dessa?
Vi riskerar att få en uppsjö personer som blir sjukskrivna, bränner ut sig, blir deprimerade, förlorar sina jobb etc .

Det kommer högst troligt kosta samhället bra mycket mer än en kvarts miljon per år.
Långt mycket mer.
Lägg till på detta att fler kommer att behöva kontakt med psykiatrin, som redan är tungt belastad.
Och människor som kommer må dåligt.

Jag tycker det är fullkomligt bisarr tanke att ens överväga och den känns inte bara inhuman utan även ekonomiskt oförsvarbar.

Idiotin!

Jag rekommenderar er även att läsa detta som krossar en del av de argument som finns.

Nu ska jag försöka lugna ner mig.

Ta hand om er själva och varandra!

Annonser

Kanske inte för mig #Blogg100 (3)

Vet inte. Detta med hundra bloggposter på 100 dagar är kanske inte för mig.
Idag är en sån där dag där jag egentligen inte hade skrivit, om det inte var just för den här utmaningen.

Jag har absolut inget av vikt att säga. Det har varit en högst schizofren dag.

En av mina bästa vänner har uppnått ett mål, och jag är väldigt stolt över henne. Hon har gjort ett fantastiskt jobb, lagt ner själ och hjärta i det hon kände var rätt. Och lyckades.
Jag hoppas att hon skriver om det öppet så jag kan länka till det sen.

I övrigt har min dag varit rätt kass. Och jag är trött. Trött på rätt mycket faktiskt.

Jag längtar så till min rekonstruktion i maj.
Jag längtar tills jag ska få bröst igen.

Jag vet att det inte är det viktigaste i livet, hur vi ser ut.
Men jag saknar bröst, och jag hatar de där fejkbrösten man får… Använder dem inte. Känner mig som en packåsna med dem på mig. Obekvämt, skaver och ser knepigt ut.

Så i maj, om allt går som det ska, ska jag in och bygga nya.
Då kan jag klä mig som jag gjorde innan igen. Få känna mig kvinnlig.
Fina underkläder och blusar.

Jo jag hör hur ytlig jag låter. Tramsigt. Men en lika stor del av allt detta som
Är jag, som vetskapen om att jag gjorde rätt när jag tog bort dem.
Det ena utesluter inte det andra. Tror att det är viktigt komma ihåg att man får känna så här också. Att det är ok det med.

Och idag saknar jag det där att känna mig kvinnlig. Idag hade jag velat få känna mig fin.

Ta hand om er själva, och varandra.

Reflektioner #Blogg100 (2)

20130124-144933.jpg

Idag är en dag för inre reflektioner.
Jag har mycket att fundera på, mycket att besluta. Det är inte alltid så lätt att göra när man rusar på i vardagen.

Fast man borde kanske göra det ibland. Bara sätta sig ner och reflektera över var man har varit, var man är idag och vart man är på väg.

Jag är faktiskt stolt över att vara där jag är. Som människa. Jag har många fel, brister och saker att jobba med. Det har vi nog alla, men jag trivs med mig själv. Jag kan se mitt värde, att jag trots allt tillför något till världen.

Jag är inte en person som skriker ut min glädje över allt hela tiden, jag är rätt återhållsam på det området. Men jag trivs genuint med mig själv och mitt liv.
Jag har inget behov av att skrika ut min lycka, men det betyder inte att den inte finns där.

Och ja, en av de där sakerna jag behöver jobba med är att jag stör mig på det som jag då anser vara överdriven positivism.
Den där wow och yay känslan kan väl inte infinna sig varenda dag?
Någon dag måste väl vara tråkig. Grå. Dryg. Intetsägande. Eller rent ut sagt för jävlig?

Fast vad vet jag…

Jag har åtminstone kommit fram till något idag. Förhoppningsvis något bra.

Ta hand om er själva, och varandra!

Ok, då kör vi! #Blogg100

Herregud, vad har jag gett mig in på? Jag har hoppat på Bisonblogs utmaning #Blogg100

Tänkte först att det bara skulle bli en kul grej men jag tror att det är nyttigt för mig. Jag behöver bli mer strukturerad. Eller, låt mig vara totalt ärlig, jag behöver bli något strukturerad. Annars har jag bara hoppat in och skrivit lite sporadiskt. När något stört mig, eller gjort mig extra glad, eller jag velat förmedla något.
Sen försvinner allt det där man tänkt skriva om, som man prioriterar bort för att man ”inte hinner”.

Jag har inte mycket till plan egentligen om jag ska vara ärlig, jag tänker ta det som det kommer. Tiden finns ju om jag tänker om, planerar om och bara gör det.
Kanske är det just det jag ska lära mig. Få in det i ryggmärgen så att det blir en naturlig del av vardagen.

Något jag hoppas kunna skriva om är Post Traumatic Growth. Ett ämne som ligger varmt om hjärtat och som jag tänkt skriva om länge nu.
Vi läser och hör mycket om PTSD ( post Traumatic stress disorder) och den andra delen ut ur traumatiska upplevelser glöms bort och ignoreras.
Vilket ju är synd. Det skulle behöva belysas mer. För grejen är ju den, att även om man upplevt traumatiska saker saker behöver det inte förstöra livet.
Och det är väl tur det.

Så. Nu bloggar vi oss in i sommaren, och jag tycker att det är något ganska vackert över det!

Ta hand om er själva, och varandra!

Ja, jag hänger på! #Blogg100

Fick syn på en utmaning om att blogga varje dag i hundra dagar #blogg100
I rad.
Inte som mina inlägg som sporadiskt skrivs när andan faller rätt, när själen blir upprörd eller frågor hopar sig.
Nej då. Nu ska jag hoppa på en utmaning som gör att jag tänker skriva minst ett inlägg per dag i 100 dagar.

Tror det är nyttigt för mig.

En spark i röven. Det kan jag behöva!

Häng på ni med! Utmaningen börjar på onsdag.

Och när vi är på andra sidan de där 100 dagarna, då är det nästan sommar!

Att som barn leva under mordhot. Maskrosbarn

Det här att leva under mordhot, det är oerhört påfrestande för alla.

Jag är öppen här, även om jag inte delar mer än vad jag känner jag vill eller själv klarar av för stunden.
Idag öppnar jag ännu en del, även om inte den tuffaste dörren att öppna.
Jag gör det inte för att få sympati, jag gör det för att öppna dörrar för egen del och för att kanske kunna skapa förståelse för vad som ibland sker i hemmets vrå.

När jag var liten, jag hade precis börjat skolan tror jag, så samlade mina föräldrar familjen för att berätta något viktigt.

Vi var mordhotade.
De var framförallt ute efter pappa, men även vi var hotade till livet.
Och det var ett allvarligt hot som lätt skulle kunna verkställas.
Förhållningsreglerna var tydliga. Vi fick aldrig prata om familjen, vi var tvungna att vara försiktiga på väg till och från skolan, vi skulle se så att ingen följde efter oss.
Det fanns typ tusen regler till.
Vi var rädda. Hotet utifrån, de som var ute efter pappa men som inte skulle tveka döda oss, var högst närvarande i varje del av vardagen.

Kunde mannen som gick på gatan mitt emot vara mördare? Kunde tjejen som hjälpte mig upp när jag ramlade av cykeln vara ute efter oss?
Vi var små. Vi var barn.
Hotet genomsyrade vår existens.

Fast det fanns inget mordhot.
Det fanns ingen som var ute efter oss.
Det tog oss dock många år av denna terror. År av rädsla och misstänksamhet. År av flytt efter flytt.
År av att inte lita på en annan levande människa man mötte.
År av psykologisk terror.
Detta var år då även alkoholen flödade hemma, misshandeln blev vardag, och slagen alltid hängde i luften.

Men det var ju bättre än att bli mördad.

Smart. Så oerhört smart av dem. Vi var totalt fast.
Det är också oerhört sjukt. Vansinnigt och elakt att göra så mot sina barn.
För för oss var hotet verkligt.

Idag är jag inte rädd längre, jag vet att det inte var sant. Idag är jag vuxen och ser det för vad det var. Ett galet sätt att få familjen att hålla ihopa genom allt.

Den vaksamhet som man skaffar sig, den perifera syn som sitter rotad, den försvinner dock aldrig.
Den är inte hotfull idag, jag är bara vaken för omgivningen.

Kanske var mina föräldrar extrema i detta, jag vet inte.
Men anledningarna till att man som barn inte berättar… Är långt fler än vad man kan tro.

Ta hand om er själva, och varandra!

Tidig morgon

malmö

 

Gick upp fem i morse efter en rätt kort natt. Mina små kids ville inte somna förrän vid elva nångång. Jag är galet trött nu, och det lär ju de också vara hela dagen på förskolan tyvärr. Det är dags att bryta det där mönstret nu, så det blir snart slut på middagsvilan på förskolan.

Fördelen är att jag har hunnit med en timmes promenad redan, alltid något!

 

Jag är verkligen inte en morgonmänniska. Jag gillar kvällar, och nätter, men det ändras liksom när man är småbarnsförälder med barn som tycker det är superkul att vara vaken. Jag tänker ta deras vakenhet personligt. Att de tycker att jag är så underhållande, rolig och fantastisk att de inte vill sova på grund av det, är det ok?

Morgnar nu då… Jo jag gillar inte att vakna tidigt, men jag gillar se en stad vakna till liv. Jag tycker myllret är fint, alla människorna som skyndar till sina respektive arbetsplatser är rätt mysig. Jag blir lite flummig och hittar på lite jobb till er alla. Rätt udda jobb har ni. Rätt annorlunda liv mot vad ni kanske annars har. Rörmokare, vvstekniker, byggare förvandlas till helt andra.

Ni blir min skönlitteratur på väg mot mitt arbete, och får mig att flyta iväg, och flyta upp i vakenhet.

 

Jag vill tacka er för det. Ni gör min morgon trevlig, och det är faktiskt rätt galet med tanke på att jag hatar morgnar.

 

Ha en fin dag allihopa, och glöm inte att ta hand om er själva, och varandra!