Nej vi har inte kommit till den årliga #bröstcancer veckan!

Jag får den, liksom alla andra kvinnor. De där privata meddelandena på Facebook om att sätta in nån märklig status på sin Facebook för att uppmärksamma bröstcancer.

Jag deltar aldrig men det gör mig inget att andra gör det.

Jag ska dock förklara varför jag personligen inte gillar det.

För det första ska männen alltid, alltid, exkluderas. Varför? Det är lite märkligt. De flesta kvinnor har ju någon typ av relation med en man. ( dotter, fru, mamma, syster, vän etc etc etc) och männen drabbas också. Dels så finns det män som får bröstcancer, dels lider man när någon nära blir sjuk.
Så varför mörka? Varför exkludera?
Engagera istället.

Sen är det lika viktigt alltid. Alltid! man behöver undersöka sina bröst mer än en gång per år!

Bröstcancer drabbar många.
Alldeles för många.
Bröstcancer dödar alldeles för många.

Cancer över lag suger!

Jag önskar att ni skulle skriva i er status något personligt istället. Som hur svårt det är att undersöka brösten, och hur lätt det kan vara.
Om hur det känns när man får höra när någon nära drabbas.
Om hur hjärtat slits ur kroppen och fasan sätter sina ångestklor kring det.
Om hur det känns att gå på mammografi.
Rädslan när man väntar på svaret. Rädslan när man tvingas göra biopsi för att de hittat en knöl.
Om veckorna man går i dvala innan man får det slutliga beskedet.

Vi har alla vår egen relation till cancer. Vår egen historia, även när vi inte är direkt drabbade.

Det är dem, tror jag, som får folk att stanna upp och faktiskt känna på sina bröst.
Det är dem som får män att stanna upp och prata med kvinnor i sin närhet.

Ett hjärta i min statusrad. Den gör inget mer än får mig att skriva detta.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120910-131853.jpg

Annonser

När hela världen blir vacker…

Idag när jag vaknade, innan klockan fem, kändes det mesta jobbigt. Tungt. Trött och fullständigt ur form.

Jag hade bestämt mig för att ringa sjukhuset, försöka få svar på om jag fått cancer eller inte, eller åtminstone få en tid inbokad så jag kunde få besked.

Det tog emot att ringa. Svårt få dåligt besked om jag lät bli kände jag. Stoppa huvudet i sanden osv, ja ni fattar!

Sköterskan ville först inget säga utan började prata om MR undersökning.
Då tjöt jag, fult, för jag tänkte bara: fan fan fan de ska leta efter metastaser!!!
Sköterskan fick lite panik, förlåt vackra sköterska och jag älskar dig just nu!!!, och sa: nej! Den var ju gjord, för ryggen. Men usch så fel det blev och då kom det:

den är benign!

Du kommer få svart på vitt och Din profylaktiskamastektomi behöver göras rätt omgående, men den är just nu ofarlig!

Älskade sköterska: dina ord har räddat min dag, min vecka, min månad, mitt liv!!!! Det är fan det vackraste jag hört på länge!

Så ja, det finns inget, inget, som kan sänka mig idag! Jag älskar världen, jag älskar er alla!

Och jag kan inte sluta tjuta för jag är så underbart glad!!!!

Ta hand om er själva, och varandra!

20120322-105021.jpg