Min kropp – Min historia

Jag har sett dem, som vi alla gör. De där citaten och orden som florerar friskt på Facebook. Om att man duger, är vacker som man är. Fast jag har aldrig känt så. Jag ser skavankerna, ser dem med förstoringsglas och kritisk uppsyn.

Vi dömer oss själva så hårt.

Så såg jag då på Facebook en statusuppdatering från Anna Hertzman

Något i stil med: alla ni kvinnor som
Ibland tvivlar på ert utseende, skicka ett foto till mig så ska jag berätta hur fina ni egentligen är.

Jag tänkte: ibland? Tvivlar? Jag vet hur jag ser ut. Och det är inte vackert eller fint.

Men de där orden satte sig där någonstans. Jag tycker fortfarande inte att jag är fin, men jag ser mig annorlunda nu.

Så här

Jag är gråhårig.

Färgar håret ofta, för ofta om ni frågar min underbara frisör.
Men det gråa bär på en historia. Ett förflutet som var tungt att bära, mardröm i vaket tillstånd. Som jag ville fly. Som jag ville fly från så starkt att självmord verkade vettigt.
Nej inte vettigt, mer som min enda väg bort. Men jag kämpade mig ur det, växte i mig själv och insåg att jag var värd mer än så. Insåg att jag var menad att bli tonåring.

Jag har helt ok ögon, nog det enda som känns ok. De sitter bara för lite för tätt. De är faktiskt ofta glada också.

Jag har numera inga bröst. Alls. Jag har ett stort ärr över bröstkorgen istället.
Det är skitfult. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag valde att operera mig innan jag fick cancer. Men det känns ändå, och jag ser det fula. Inte det vackra.

Jag har mage.

Men jag har fött fram fyra fantastiska barn. Barn som kommer bli bra människor vilken väg de än bestämmer sig för att gå.

Jag har rumpa och är överviktig.

Men det går att träna bort, äta sundare när jag är redo. Vilket jag sakta blir, men det är ett val jag själv måste ta. Inte andra.

Ja. Jag är komplex. Jag hatar min kropp men älskar vad mina skavanker står för. De är en del av mig, lika mycket som historierna jag bär på.

Är inte de flesta av oss så? Kanske dags att släppa lite på skammen. På känslan att inte duga, på pressen den ger som är kontraproduktiv.

Jag är inte snygg. Jag är ingen skönhet. Men jag är glad över att få finnas, över att få vara den jag är.

När jag dömer mig, ger mig själv kritik, ser jag nästan enbart det fysiska. Då förminskar jag mig själv som person. Det hade jag aldrig tillåtit någon annan att göra mot sig själv.

Min älskade sambo. Han kommer få slag om han läser detta. Han tycker konstigt nog om mig. Precis som jag är.
Är dags jag börjar göra detsamma…

OBS! Detta är inte sympatitörst! Det handlar om att släppa på skammen. Tankarna.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120625-202951.jpg

Annonser