Uppdatering bröst-op

Har tagit ett avbrott under sommaren från bloggen och även från twitter, så tänkte köra en snabb uppdatering för de som kan tänkas vara intresserade…

Juni månad handlade mest om att läka. Rent sårmässigt men även mentalt. Det här med att operera bort sina bröst handlar egentligen inte så mycket om brösten i sig, utan om att vänja sig vid en ny kropp.
Personligen avskydde jag bröstproteserna jag skulle ha på mig dygnet runt. Trots en tight sport-bh var de mest störiga. Flyttade på sig, för varma och allmänt i vägen.
Numer har jag dem faktiskt inte alls på mig. Visst kan jag få blickar, men det är inget som stör mig. Det är däremot underbart att slippa rätta till dem, slippa bli för varm och jag upptäckte att det är lättare svinga golfklubban utan något som putar ut 😉

Så jag har vant mig. Mår bra i det och är tacksam över möjligheten jag fick.

Jag vet ännu inte när man kommer påbörja en rekonstruktion men det kommer väl. Har tid för ny konsultation hos plastikkirurgen i slutet av månaden så jag får troligtvis mer besked då.

Det enda jag vet är att jag och Joacim väntar med att gifta oss tills dess att mina operationer är klara. Jag vill känna mig fin i bröllopsklänningen.

I övrigt har sommaren varit bra, trots vädret. Var en vecka på Menorca så fick nog mer sol än många andra. Är nu redo att möta hösten.

Ta hand om er själva, och varandra!

Bilden tog Joacim på mig på Menorca. Är himla glad för den, är verkligen inte ofta jag fastnar på bild!

20120816-083531.jpg

Annonser

Har lovat mig vara ärlig här…

Jag har lovat mig själv vara ärlig här. Jag skriver inte allt, finns alltid saker jag behåller för mig själv.

Detta inlägg är inte ett : tyck synd om mig inlägg. Det är ett: idag är det såhär, men jag vet det går över.

Jag är trött idag.
Jag har en tendens att köra på, tills energin är helt slut. Så jag lade mig i badet för att koppla av.

Jag ser mitt förband över bröstkorgen, och gråter.

Idag känner jag mig inte vacker, inte stark.

Idag ser jag mest vad som inte längre finns, och som jag kan sakna. Jag ångrar inget, jag opererade bort brösten för att aldrig få bröstcancer. Risken var alldeles för hög.
Men jag saknar. Det var nog det jag tyckte bäst om hos mig själv. De som inte längre finns.

Det är ju inte hela världen, och jag slutar gråta fort. Det är verkligen värt det.

Men det kan vara bra att veta:

Även dessa dagarna finns.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120605-142220.jpg

Lymfvätska.

Lite gnäll, men ta det med en humoristisk ton, för jag skriver om något som ser himla roligt ut!

När man gör mastektomi, så skär man av lymfvägar. Och gör man det kan inte lymfvätskan komma någonstans typ innan lymfvägarna hittar rätt igen.

Så sedan ett par dagar tillbaka har min bröstkorg fyllt på sig med denna vätska. Min bröstkorg ser därför ut som en odämpad gammal vattensäng; trycker jag på ena sidan går det en våg till andra. Skvalpar.

Det känns lite märkligt, spänner lite, gör inte alls ont. Men det ser väldans lustigt ut.

Den här lymfvätskan kommer troligtvis kroppen själv kunna ta hand om och om inte – ja då sticker man in en nål och drar ut det.

No big deal som sagt. Men lite lustigt;)

Ta hand om er själva, och varandra!

Om operationen, med bilder. Olåst.

Operationen.

Den gick fint, riktigt bra faktiskt. Kirurgen var fantastisk, och förklarade att det gått fint. Att det är stora sårytor under huden då jag, som han så gulligt uttryckte det, hade rätt så stora bröst.

Jag har ärr tvärs över bröstkorgen, ett par cm där det inte är- annars går ärret från armhåla till armhåla.

Jag hade inte särskilt ont alls. Det jobbigaste efter op var faktiskt yrseln, som troligtvis är en reaktion på narkosen och inget annat.

Jag klarar mig gott på panodil.

Jag har köpt en tight sport bh där jag har mina bröstproteser i, den ska jag ha på mig dygnet runt i ett par veckor.
Det är inte så skönt eller bekvämt, men fungerar!
Den gör det den är ämnad för vilket är att ha konstant tryck mot sårytorna för bästa läkning.

Det svåra har varit rörligheten i armarna. Dock åtgärdas detta genom diverse sjukgymnastövningar som gjort att den är tillbaka i samma som innan operationen.

Att leva, just nu, utan bröst då?

Jo, första dagen var typ: jaha, då var de borta nu då. Dag två och tre sökte det mig lite att se. Nu känns det ok igen.

Jag har ju valt det själv. Det ger mig makten, jag tror att det kan ha en avgörande skillnad. Jag glömmer tom bort att de är borta ibland;)

Jag låser inte min blogg. Tror inte något barn läser den.

Lägger ut rosbild först, sen två bilder på hur det ser ut efter.

Detta lite kort skrivet i farten, sittandes på Mormors Cafè i Lund…

20120604-120150.jpg

20120604-120202.jpg

20120604-120210.jpg

Dagen efter…

Det är dagen efter operationen. Smärtan är absolut hanterbar.
Det jobbiga är yrsel och trötthet. Jag fick åka hem på permission idag, vilket jag är evigt tacksam för. Ska åter i morgon och förhoppningsvis drar man dränen då. Ska jag vara fullkomligt ärlig är dränen värst. Det är där det bränner och sticker mest. Resten är ömt, absolut. Väldigt ömt. Men funkar.

Mentalt? Ja, man kan nog aldrig förbereda sig på hur det känns att bli av med någon kroppsdel. Men jag tror jag gjort så gott jag kan.
Jag ångrar inget. Inte egentligen.

Men idag när jag kom hem så önskade jag att jag inte opererat mig, så att jag kunnat plocka upp mina barn och krama om dem.

Så då grät jag. Och det kan vl få vara ok? Betyder inte att jag ångrar.

Jag är oerhört lyckligt lottad. Jag har en fantastisk sambo, underbara syskon, min sambos ljuvliga familj och de bästa vännerna.

❤ mer skrivs annan dag, när huvudet är med.

No turning back

Ja… Då ligger jag då här.

Väntar på morgondagen, klockans tickande hörs högt och just tystnaden känns lite kuslig.
Likväl kan jag inte förmå mig att öppna en bok, sätta på tv:n eller lyssna på musik. Jag behöver tankarna, behöver rensa. Behöver få vara nervös och undra hur jag kommer känna sen.

Jag är nervös. Nervös, men tacksam. Jag har valt detta själv, går in i det med öppna ögon. Jag vet vad det innebär. Förstår att även om jag blir lite stympad så slipper jag tänka på den där förbannade jävla bröstcancern som ställt till med så mycket i vår ( och många andras) familj.

Då är det rätt lätt ändå.

I morgon 07:45 kör vi.

See you on the other side ❤

Mitt bidrag till veckans tema i Fotosöndag hittar ni här

Inskrivningsdag

Då var det då inskrivningsdag på Plastikkirurgen.
Har redan hunnit träffa en läkare, som kontrollerade att jag var i skick för operation. Det var jag, hjärta, lungor och blodtryck ok.

Träffade sen fotograf. Kan berätta att det är första gången jag fotat mina bröst. Eller ja, iaf att en fotograf fotograferade dem. Det var en märklig känsla, knackade på och fick komma in i ett dunkelt och rätt kalt rum, klä av mig framför en man jag aldrig träffat som skulle ta bilderna. Han var proffsig, absolut, men känslan var likväl lite bisarr.
Jag fick ställa mig i olika vinklar för bilderna, ta på mig och gå. Allt som allt tog det nog fem minuter.

Har träffat en underbar inskrivningssköterska här. Hon har ett smittande skratt och ett professionellt arbetssätt. Jag kände mig trygg med hennes bemötande. Jag undrar om hon vet hur duktig hon är? Hur viktigt det är att få lov att känna sig trygg.

Operationen är rätt stor. Jag kommer att vara inneliggande i åtminstone en vecka. Jag får troligtvis smärtkatetrar som ger mig smärtstillande var tredje timme.

Snart är det dags att träffa plastikkirurgen, som ska rita upp på mina bröst hur de ska skära. Kommer kännas märkligt tror jag att ha det som en märkning.

Operationen sker på måndag, och jag blir först ut. Åker in på op ca 07.45.

Det jag har ångest för, som jag tycker redan nu är jobbigt, är att jag inte kommer att kunna vara där fysiskt för mina små på några veckor. Jag kommer inte kunna hjälpa dem om något händer.
Vi klarar det. Min man klarar det, han
Är en duktig och stark person. Vi har en tight relation. Det är nog tur det.

Det är fotoförbud här på avdelningen, annars hade jag fotat det fantastiskt tråkiga dagrum jag nu befinner mig i!

Ta hand om er!

Och hör ni… Undersök brösten!

Bröstcancer är ingen lek. Jag är oerhört tacksam för min chans att få bort mina bröst innan jag fått cancer. Tacksam för att min risk för att få bröstcancer minskar med 90% efter operationen.
Drastiskt? Kanske. Men så värt!

20120524-111822.jpg