Att som barn leva under mordhot. Maskrosbarn

Det här att leva under mordhot, det är oerhört påfrestande för alla.

Jag är öppen här, även om jag inte delar mer än vad jag känner jag vill eller själv klarar av för stunden.
Idag öppnar jag ännu en del, även om inte den tuffaste dörren att öppna.
Jag gör det inte för att få sympati, jag gör det för att öppna dörrar för egen del och för att kanske kunna skapa förståelse för vad som ibland sker i hemmets vrå.

När jag var liten, jag hade precis börjat skolan tror jag, så samlade mina föräldrar familjen för att berätta något viktigt.

Vi var mordhotade.
De var framförallt ute efter pappa, men även vi var hotade till livet.
Och det var ett allvarligt hot som lätt skulle kunna verkställas.
Förhållningsreglerna var tydliga. Vi fick aldrig prata om familjen, vi var tvungna att vara försiktiga på väg till och från skolan, vi skulle se så att ingen följde efter oss.
Det fanns typ tusen regler till.
Vi var rädda. Hotet utifrån, de som var ute efter pappa men som inte skulle tveka döda oss, var högst närvarande i varje del av vardagen.

Kunde mannen som gick på gatan mitt emot vara mördare? Kunde tjejen som hjälpte mig upp när jag ramlade av cykeln vara ute efter oss?
Vi var små. Vi var barn.
Hotet genomsyrade vår existens.

Fast det fanns inget mordhot.
Det fanns ingen som var ute efter oss.
Det tog oss dock många år av denna terror. År av rädsla och misstänksamhet. År av flytt efter flytt.
År av att inte lita på en annan levande människa man mötte.
År av psykologisk terror.
Detta var år då även alkoholen flödade hemma, misshandeln blev vardag, och slagen alltid hängde i luften.

Men det var ju bättre än att bli mördad.

Smart. Så oerhört smart av dem. Vi var totalt fast.
Det är också oerhört sjukt. Vansinnigt och elakt att göra så mot sina barn.
För för oss var hotet verkligt.

Idag är jag inte rädd längre, jag vet att det inte var sant. Idag är jag vuxen och ser det för vad det var. Ett galet sätt att få familjen att hålla ihopa genom allt.

Den vaksamhet som man skaffar sig, den perifera syn som sitter rotad, den försvinner dock aldrig.
Den är inte hotfull idag, jag är bara vaken för omgivningen.

Kanske var mina föräldrar extrema i detta, jag vet inte.
Men anledningarna till att man som barn inte berättar… Är långt fler än vad man kan tro.

Ta hand om er själva, och varandra!

Annonser