Jag vaknade tidigt idag.
Lite med hjärtat i halsgropen och en tung känsla i magen.
Är det här dagen? Dagen när vi får ett främlingsfientligt parti som tredje största och potentiellt vågmästare.
Dagen när vi eventuellt får en vise talman, som kommer representera vårt land utomlands, från ett parti som anser att vissa är mer värda än andra, och att många av mina vänner saknar värde.
Jag känner för att gråta, och skrika rakt ut.
Jag känner för att rycka tag i, försöka övertyga, försöka förstå, försöka… Försöka.
Mina tidiga barndomsår bodde jag i ett område som inte ansågs vara det finaste. Vi var många vars föräldrar var fattiga, och där den samlade språkkunskapen var stor.
Kulturer blandades med de fantastiska dofterna från matlagning och musik som spelades.
Vi barn lekte på innergården, och man hörde nån mamma skrika ner att det var dags komma in och äta.
Vi som bodde där hade kanske inte mycket av materiella saker, men det fanns gemenskap, ödmjukhet och solidaritet. Jag tror inte vi barn såg skillnad på varandra. Vi var barn, vi lekte. Vi var lika mycket värda.
Det har gått 30 år sen vi flyttade därifrån.
30 år som varit omtumlande på många vis, och jag kan idag ge mina barn mer än mina föräldrar kunde ge.
Men det jag verkligen verkligen vill kunna ge dem, och som vi alla måste hjälpas åt med, som vi måste kämpa tillsammans för åt varandras barn; är en värld där vi är lika mycket värda.
Lika mycket värda.
Det är faktiskt inte svårare än så.
Jag hoppas att jag vaknar upp i morgon, till ett Sverige jag kan vara stolt över. Till ett Sverige som visat sin åsikt, som satt ned foten mot rasismen.
Jag är på riktigt orolig för framtiden om det visar sig att vi inte gör just det.
❤️
Pernilla 