Valdag 2014

Jag vaknade tidigt idag.
Lite med hjärtat i halsgropen och en tung känsla i magen.

Är det här dagen? Dagen när vi får ett främlingsfientligt parti som tredje största och potentiellt vågmästare.
Dagen när vi eventuellt får en vise talman, som kommer representera vårt land utomlands, från ett parti som anser att vissa är mer värda än andra, och att många av mina vänner saknar värde.

Jag känner för att gråta, och skrika rakt ut.
Jag känner för att rycka tag i, försöka övertyga, försöka förstå, försöka… Försöka.

Mina tidiga barndomsår bodde jag i ett område som inte ansågs vara det finaste. Vi var många vars föräldrar var fattiga, och där den samlade språkkunskapen var stor.
Kulturer blandades med de fantastiska dofterna från matlagning och musik som spelades.
Vi barn lekte på innergården, och man hörde nån mamma skrika ner att det var dags komma in och äta.

Vi som bodde där hade kanske inte mycket av materiella saker, men det fanns gemenskap, ödmjukhet och solidaritet. Jag tror inte vi barn såg skillnad på varandra. Vi var barn, vi lekte. Vi var lika mycket värda.

Det har gått 30 år sen vi flyttade därifrån.
30 år som varit omtumlande på många vis, och jag kan idag ge mina barn mer än mina föräldrar kunde ge.

Men det jag verkligen verkligen vill kunna ge dem, och som vi alla måste hjälpas åt med, som vi måste kämpa tillsammans för åt varandras barn; är en värld där vi är lika mycket värda.

Lika mycket värda.

Det är faktiskt inte svårare än så.

Jag hoppas att jag vaknar upp i morgon, till ett Sverige jag kan vara stolt över. Till ett Sverige som visat sin åsikt, som satt ned foten mot rasismen.

Jag är på riktigt orolig för framtiden om det visar sig att vi inte gör just det.

❤️

Bröstrekonstruktion efter mastektomi

Jag har funderat lite på detta inlägget. Jag har funderat på om jag vill skriva det, hur och om jag ska lägga ut bilder.

Jag kom slutligen fram till att det kanske kan ge någon person någon typ av vägledning, tröst eller information.
För jag kommer ihåg när hela detta körde igång för mig, hur lite information det fanns, skriven av kvinnor som gjort operationerna. De där informations pdf:erna jag hittade gav inte så mycket substans.

I ärlighetens namn vet jag ju inte om detta inlägg kan vara någon behjälplig heller, men det blir åtminstone en verklig historia till som går att hitta om man söker…

Min resa mot detta började för många många år sedan. Jag väntade ända tills dess mina minsta var födda innan jag återigen tog kontakt med den genetiska utredningsklinik som kommit fram till att vi bar på ökad risk att få bröstcancer.
Jag hade skjutit på beslutet att operera bort brösten men har under hela tiden varit noga med mammografi och självkoll.

För att göra en lång historia kort så hade jag då fått en tumör som växte rätt fort. Man försökte köra biopsier på den ett flertal gånger och den verkade ofarlig.
Men eftersom resultaten var ofullständiga, samt den förändring vi bär på är väldigt ovanlig ( enl genetiska läkarna då) så ville man operera bort brösten relativt omgående.

Detta gjordes för drygt två år sedan.
Tiden efter den operationen var ganska tuff, med drän, och med en känsla att jag förlorat en stor del av mig själv.
Men man vänjer sig fort.
Jag valde tidigt att inte använda inlägg i bh, utan var helt enkelt helt plattbröstad.
Det kan vara rätt bekvämt ibland om jag ska vara ärlig.

Den 30e april lades jag in för rekonstruktionen.
Planerad tid, efter op, på avdelningen beräknade man till en vecka.

Operationen går bra och min kirurg, som förresten är fullkomligt fantastisk, är nöjd.

Jag vaknar, och mår löjligt bra. Går upp, tvättar av mig, käkar och somnar för natten utan alltför svåra smärtor.

Dagen efter åker jag hem.

Man får inte göra mycket efter den här typen av op.
Man får inte lyfta mer än Max 1 kilo de första 4-6 veckorna, får inte lyfta armarna etc etc etc.
Dock hittar man snabbt lösningar för det mesta så att man kan leva hyfsat normalt.

Det absolut tuffaste, var att inte kunna lyfta upp mina minsta om de ramlade och slog sig. Men även det hittade man sätt att fixa.

Smärtorna var rätt intensiva i nästan en vecka men det går över fort. Som sjuksköterskan sa till mig: smärtan är nog rätt bra-då gör du inte mer än vad du får ett tag.
Och lite så var det ju, det gjorde faktiskt ont när jag tänjde på vad jag skulle och inte skulle göra.

Mitt ärr läkte på en vecka.
Men är vanligt det tar ca 2 veckor, så var inte orolig om det gör det, är kanske bara så att jag har bra läkkött…

Efter drygt två veckor började man fylla expanderproteserna.
Dessa har en bas av silikon och på den finns expanderprotesen.

Då de ligger under bröstmuskler och spänd, opererad hud kan man inte fylla hela på en gång utan är en process på ett par månader.

Man besöker en sjuksköterska som via en nål in i en påfyllningsventil fyller på ca 50 ml per vecka.

Sista gånger överfyller man protesen något, för att gå överfylld i tre månader innan man tappar ut lite.
I mitt fall har man överfyllt med 25 ml. ( mer fick inte riktigt plats)
När man tappar ut lite, ser det inte längre ut som om man har två bollar, Utan de får då sin mer normala bröstform.

Utan bh på ser man att ärren sitter ojämnt och i mitt fall löper de i stort sett över hela bröstkorgen.

Jag har ett litet, ca 2 cm, uppehåll mitt på bröstkorgen.

Tejpen över ärren går man med länge, och är för att minimera ärret.

Om man vill, kan man ca 6 mån efter operationen göra bröstvårtor, där man sen tatuerar in vårtgård. Detta gör oftast mycket för bröstet rent visuellt.

Så…

Operationen i sig var inte så farlig som jag förväntat mig, jag var pigg fortare, smärtfri rätt snabbt, och påfyllningen har aldrig varit smärtsam.

Jag är glad över att ha gjort rekonstruktionen. För min del har det varit bra. Jag känner mig kvinnligare igen, och som om jag är hel igen.
Det betyder dock inte att detta är för alla.
Man behöver ju inte göra den, om man inte vill.

Om du har någon fråga, så kan du kontakta mig. Lovar att svara ärligt, och om jag kan.

Förresten…
Mina små var två år när jag opererade bort brösten, så de har inget minne av att jag haft riktiga bröst.
De trodde att alla hade bröst som låg i byrålådan och som man kunde ta på sig om man ville.

De tycker det verkar högst knepigt att ha dem på sig. Alltid 🙂

Barn är underbara!!

Ta hand om er själva, och varandra!

Julefrid

Det är tidig morgon och idag inleder vi vårt julfirande med släkten.
Idag åker vi till svärmor och svärfar för att med deras barn, barnens respektive och alla barnbarn prata, skratta och umgås.

Denna dagen är så långt ifrån mina barndoms jular man kan komma. Barnens ögon glittrar, man hör skratt och ser bus. Och som det blir när över 20 personer samlas så blir det varmt, lite högljutt och någon gång hör man ett barn gråta.

Fast gråtet är inte det där man blir rädd för, det där gråtet som är tystat för att inte väcka vrede hos en förälder. Det är ett högljutt gråt som går över lika fort som det börjat; när man blåst på knät som gör ont. Som slutar när man pussar bort det onda.
Det gråtet är på något absurt vis lika vackert klingande i mina öron som glädjeskratten.
Få saker är mer talande än när man kan högljutt få uttrycka sorg och smärta. Även om det ”bara” är ett lite småskadat knä.

I mitten av detta står min svärmor, Bodil. Hon vet det inte själv för hon inser nog inte riktigt hur betydelsefull hon är, vilken påverkan hennes närvaro har på oss alla och framförallt på barnen. Men hennes genuina kärlek till alla barnen, stora som små, lyser högt av närvaro.
Det är, utan tvekan, oerhört vackert att få vara delaktig i.

Julen är en svår tid för många.
Den är svår, fortfarande, för mig och många som växte upp som mig. Ångesten och rädslan är inte samma som när jag var liten.
Den är inte heller från samma anledning.

Då, var jag rädd för mitt liv, rädd för slagen, rädd för händer som kom för att skada. Rädd för blodet, välta granar, krossade glas, och röster som höjdes. Jag var rädd för stolar som vältes eller kastades omkring.
Rädd för att inte le tillräckligt mycket och rädd för att le för mycket. Rädd för att tappa balansen och falla nerför stupet ner i vrede, smärta och blod.

Fast det var ju inte vi barn som tappade balansen. Det var ju han. Han som kastade ner oss där.

Nu, vet jag att det finns andra sätt.
Och jag önskar så att inte ett enda barn behövde ta sig igenom julen, som om den vore helvetet på jorden.
Jag önskar så att varenda unge skulle få känna frid. Få känna kärlek. Gemenskap. Glädje.

Jag önskar så, att varenda unge skulle få lov att ha tindrande ögon, få stimma och stoja, få skratta och gråta.
Och gråta högljutt, då de inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att sådant skulle tystas av slag.

Jag önskar så, att inte en enda unge skulle känna ett behov av att leta efter säkra gömställe. Att inte ett enda barn skulle behöva rädas julens ankomst.

Jag önskar så, att de där vuxna som barnen räds plötsligt skulle inse, skulle förstå, skulle ångra, skulle sluta.

Jag önskar så, att ni skulle låta barnen få vara. Bara få vara, just barn.

Jag önskar så.

Och jag vet att det inte blir så, för många.

Och för er värker mitt hjärta nästan sönder.

En saga ( om landet som kanske finns)

Det var en gång för längesen, eller närmre i tid än jag vill…

Det var några gubbar och elaka profitörer
som satt sig ner en afton för att diskutera sina vedermödor.

Landet de fann sig i där hjälpte alla varann, var finns rättvisan i det ?frågade sig den ena.
Jag vill inte betala för Sara även om hennes liv är i fara!

Rösterna steg och fler höll med. Vi som kämpat så hårt, sa de, vi vill ha mer!

De gick så ut från sin lilla klubb, enade och klara.
De visste hur de skulle få allt och sen lite mera.

Att ta från den som fattig är, är ett välfungerande koncept.
Efter hand att maten sinar försvagas rösten i de mindre fina.

Gubbarna monterade ned, varenda liten del. De sa att de var som Robin Hood och sänkte skatt efter skatt.
I början såg man leenden och skratt, alla verkade så glada.

Lilla Sara sitter dock på sin sjukhussäng med armarna i lindor.
Rakbladet skar så tunt och fint genom alla gamla ärr.

Lilla Sara har inte växt upp så bra, hon har fått ta emot så många slag.
De värsta ärren någonsin, sitter djupt där inuti.

Landet, som monterat ned, har inte längre råd, att lyssna på vår Sara.
Hon är ju faktiskt vuxen nu och får sig själv klara!

Sara vandrar sakta fram. Med hugget i sitt bröst.
Hon kommer inte orka mer, inte utan tröst.

Det fanns en gång ett land – där vi alla hjälpte varann.
Nu sitter gubbarna och skålar i väldigt dyr champagne.

Vakna nätter #Blogg100 (7)

Jag har precis lagt mina små tvillingar igen. De sov nog en timme eller två på kvällen för att vakna när jag skulle sova.

Förkylningen har kört igång hosta och astma, så jag är övertygad om att det snart är dags att stiga upp igen…

Jag inser dessutom när jag skriver detta, att det kommer bli mitt sista Blogg100 inlägg.
Jag tycker att initiativet och idén är riktigt bra. Jag tror dessutom att det gjort att jag bestämt mig för att bli mer strukturerad i mitt bloggande.
Dock känner jag inte att det är för mig. Jag vill inte sitta och skriva meningslösa förkylningsinlägg i denna blogg. Så som mitt liv ser ut just nu hade det troligtvis blivit ett flertalet sådana under dessa hundra dagar, så jag avstår.
Jag känner att för mig förlorar jag det som jag varit stolt med i min blogg om jag kompromissar om den delen.

Jag kommer läsa andras fortfarande, har hittat några intressanta bloggar genom hashtaggen #Blogg100.

Jag trodde jag skulle se det som ett nederlag om jag inte gjorde klart detta, fast det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig glad att jag hoppar av, jag har förstått vad min blogg är för mig.
Det är en vinst, trots att det bara gått en vecka.

Ta hand om er själva, och varandra!

Föräldraskap #blogg100 (6)

Jag hatar virus! Jag hatar förkylningar! Hatar, hatar, hatar!
Ja, jag tror att ni fattat att Nr6 i #blogg100 knappast kommer bli djupt eller intellektuellt på något plan alls.

Nu är tvillingarna genomförkyld, feber. Sjuka igen.
Dessa småbarnsår. Jag hade glömt bort hur utmattad man blir. Dränerad.
Att ens gå utanför dörren en sån här dag skulle nästan behöva föregås av en mindre skönhetsoperation. Mindre var säkerligen en underdrift.
Man kan med sin uppenbarelse skrämma grovt kriminella till döds.

Glöm de där bilderna när man sitter och myser i soffan framför en film med sina lagom trötta barn.

Tänk er in i bilden av barn som blir hyperaktiva av feber, gråter hejdlöst om de tappar snuttefilten, och du har snor på dig. Överallt!

Och själv tror man att man inte kommer överleva en dag till.

Och man lider med dem. Pysslar, fixar, donar och räcker ändå inte till.
Ångesten. Ångesten i att inte räcka till, inte kunna vifta med ett magiskt trollspö och göra allt bra igen.

Allt för en liten förkylning. Jag är en galen hönsmamma.

Fast så kommer det en stund, som när de idag fick syn på min kamera.

– Klick mamma. Kan vi ta klick?

Och glädjen lyser ur ögonen, den lilla stunden i alla fall. Så vi plockar fram, bygger upp, och ställer upp kameran.

Klick. Klick. Klick.

De får hjälpa till att trycka, flytta saker och hålla upp vita träskivor. Vi skrattar och myser och njuter.

Det är dessa stunderna jag vill komma ihåg. När vi delade det där ögonblicket.
Vem bryr väl sig om en Disneyfilm då. Detta minnet sitter djupare än så. För alltid fastetsat i hjärnbarken.

De där små, det är visst rätt mysigt ändå.

Fotot här är taget av mig, Oscar och Emilia ( 2.5 år)

Ta hand om er själva, och varandra!

Längtan #Blogg100 (5)

Jag gillar att fotografera. Jag har ingen utbildning i det alls. Men gillar uttrycksformen, gillar att leka.

För nåt år sen hittade jag Fotosöndag och fastnade fort. Dock försvann min kreativitet under en period och så låste det sig. Denna vecka bestämde jag mig för att jag skulle vara med, hur dålig bild jag än skulle få ihop.
Fotosöndag går ut på att vi får ett tema varje tisdag, fotograferar under veckan och publicerar på flickr på söndagen.
Denna vecka var temat avstånd.

Mitt val av bild blev väldigt personligt, men går att tolka rent bokstavligt också som tur är.
Hur andra tolkar ens bilder är alltid intressant, och även om andras tolkning går stick i stäv med ens egen är ju ingen av dem fel. Det är det som är så roligt med foto, det betyder olika för oss alla.

Denna veckans bild handlar för mig om längtan. En längtan att kunna röra mig utan att ha ont. Om att en gång när vi åker till Sälen så kommer jag kunna vara med. Kommer kunna spänna på mig skidorna, ta på mig glasögonen och vara med i backen.
Så blir det inte detta året. Ryggen är inte redo.
Det krävs att jag tränar upp musklerna mer och hittar stabiliteten igen.
Jag klarar säkert en dag i backen nu också, men det hade även inneburit att jag inte kommit upp ur sängen resten av veckan.

Så. Min dröm, min längtan kan visst bli verklig, men det kommer inte vara nu. Inte i år.

I år får jag stå på avstånd och titta på.

Men, det är vackert det också, och nästa år ska jag vara redo!!

Här är min bild

Slopade subventioner för ADHD medicin? #Blogg100 (4)

Idag hade jag tänkt skriva om något helt annat än vad jag kommer att göra.
Det händer nämligen ibland att jag blir upprörd över förändringar i vårt samhälle som potentiellt kan slå ut människor.
Idag är en sådan dag.
Idag är en sån dag där jag verkligen känner ett behov av att skriva.

Jag läste igår att man funderar dra in läkemedelssubventioneringen för ADHD medicin för vuxna.

Det kostar ju så mycket…
Nu är detta fortfarande under omprövning, men jag känner att själva tendensen är oroväckande.
Det är många vuxna som klarar av sitt liv tack vare sina mediciner. Som klarar av att läsa upp betyg, gå universitetsutbildningar, behålla jobb, klarar av sin vardag just tack vare dessa mediciner.
Man pratar om en summa på 250000kr/år i Sverige.
Jag tycker inte att det är för mycket. Jag är gärna med och betalar för att den subventionen ska finnas kvar.

Jag undrar hur man tänker. Om man tänker.
Om man ens har funderat på vilka konsekvenser detta skulle kunna få för samhället.
Man går inte använder inte dessa mediciner för att det är roligt. Man använder dem för att kunna fungera någorlunda ”normalt”.

Utan subventioneringen finns det överhängande risk att man inte har råd med sin medicin. Då blir det en klassfråga. Vilket i sig vore fullkomligt idiotiskt, även i ett kort perspektiv för att inte tala om de långtgående konsekvenserna detta skulle kunna innebära för samhället.

Vad kommer hända med dem som inte har råd? Vi har väldigt många som idag klarar av sitt liv, jobb, utbildning och familj.
Ska vi slå undan fötterna på dessa?
Vi riskerar att få en uppsjö personer som blir sjukskrivna, bränner ut sig, blir deprimerade, förlorar sina jobb etc .

Det kommer högst troligt kosta samhället bra mycket mer än en kvarts miljon per år.
Långt mycket mer.
Lägg till på detta att fler kommer att behöva kontakt med psykiatrin, som redan är tungt belastad.
Och människor som kommer må dåligt.

Jag tycker det är fullkomligt bisarr tanke att ens överväga och den känns inte bara inhuman utan även ekonomiskt oförsvarbar.

Idiotin!

Jag rekommenderar er även att läsa detta som krossar en del av de argument som finns.

Nu ska jag försöka lugna ner mig.

Ta hand om er själva och varandra!

Kanske inte för mig #Blogg100 (3)

Vet inte. Detta med hundra bloggposter på 100 dagar är kanske inte för mig.
Idag är en sån där dag där jag egentligen inte hade skrivit, om det inte var just för den här utmaningen.

Jag har absolut inget av vikt att säga. Det har varit en högst schizofren dag.

En av mina bästa vänner har uppnått ett mål, och jag är väldigt stolt över henne. Hon har gjort ett fantastiskt jobb, lagt ner själ och hjärta i det hon kände var rätt. Och lyckades.
Jag hoppas att hon skriver om det öppet så jag kan länka till det sen.

I övrigt har min dag varit rätt kass. Och jag är trött. Trött på rätt mycket faktiskt.

Jag längtar så till min rekonstruktion i maj.
Jag längtar tills jag ska få bröst igen.

Jag vet att det inte är det viktigaste i livet, hur vi ser ut.
Men jag saknar bröst, och jag hatar de där fejkbrösten man får… Använder dem inte. Känner mig som en packåsna med dem på mig. Obekvämt, skaver och ser knepigt ut.

Så i maj, om allt går som det ska, ska jag in och bygga nya.
Då kan jag klä mig som jag gjorde innan igen. Få känna mig kvinnlig.
Fina underkläder och blusar.

Jo jag hör hur ytlig jag låter. Tramsigt. Men en lika stor del av allt detta som
Är jag, som vetskapen om att jag gjorde rätt när jag tog bort dem.
Det ena utesluter inte det andra. Tror att det är viktigt komma ihåg att man får känna så här också. Att det är ok det med.

Och idag saknar jag det där att känna mig kvinnlig. Idag hade jag velat få känna mig fin.

Ta hand om er själva, och varandra.

Reflektioner #Blogg100 (2)

Idag är en dag för inre reflektioner.
Jag har mycket att fundera på, mycket att besluta. Det är inte alltid så lätt att göra när man rusar på i vardagen.

Fast man borde kanske göra det ibland. Bara sätta sig ner och reflektera över var man har varit, var man är idag och vart man är på väg.

Jag är faktiskt stolt över att vara där jag är. Som människa. Jag har många fel, brister och saker att jobba med. Det har vi nog alla, men jag trivs med mig själv. Jag kan se mitt värde, att jag trots allt tillför något till världen.

Jag är inte en person som skriker ut min glädje över allt hela tiden, jag är rätt återhållsam på det området. Men jag trivs genuint med mig själv och mitt liv.
Jag har inget behov av att skrika ut min lycka, men det betyder inte att den inte finns där.

Och ja, en av de där sakerna jag behöver jobba med är att jag stör mig på det som jag då anser vara överdriven positivism.
Den där wow och yay känslan kan väl inte infinna sig varenda dag?
Någon dag måste väl vara tråkig. Grå. Dryg. Intetsägande. Eller rent ut sagt för jävlig?

Fast vad vet jag…

Jag har åtminstone kommit fram till något idag. Förhoppningsvis något bra.

Ta hand om er själva, och varandra!