I natt bestämde jag mig. För att skriva om livet som dotter til missbrukare… (mina föräldrar var alkoholister, mest pappa om man ens kan uttrycka sig så fånigt)
Men så läste jag ett blogginlägg i morse, där det fanns lite intressanta funderingar kring detta – och nu brottas mitt inre…
Jag ville skriva för att inte skämmas längre, för att på något vis frigöra mig från det. För att kanske, bara kanske, någon skulle finna tröst i mina ord.
Nu vet jag inte längre, och dagen kommer säkert att innehålla en hel del funderingar och självrannsakan…
Jag hoppas att ni får en fantastisk dag!!
Pernilla 
Man kan faktiskt gå omkring och fundera ett bra tag på _hur_ man hade velat skriva.
Man behöver inte skriva ned det med en gång. I alla fall inte till allmän beskådan.
Ibland – särskilt när andra människor är inblandade – kan man behöva fundera på olika alternativa formuleringar. …och på vad man över huvud taget utelämnar respektive tar med.
Ja Johan, du har rätt.
Saken är väl att jag i mitt huvud tänkt oerhört många år på detta, men inte hittat ett forum för mig. Att skriva en bok känns lite överpretantiöst 😉
Det jag känner jag vill skriva om är kanske inte direkt min vardag som barn, utan mer om hur det påverkar mig i min vuxna vardag att vuxit upp som jag gjort. Detta utan att gå in alltför mycket på detaljer kring vår hemsituation.
Tror att utkast-delen på min blogg låter som en bra början.
Sen kanske ett litet skick till någon med subjektiva ögon som skulle kunna säga om det är för mycket alt för lite 🙂
Jag är också barn till missbrukare. Min mor missbrukade det mesta, främst amfetamin men slutade på stört då hon blev gravid med min äldsta bror och min far är alkoholist. Även jag är alkoholist, har precis avslutat min första vecka på min behandling och har varit nykter i 19 dagar.
Samtidigt som jag helt klart förstår tankegången du har kring att få ner det på papper, få det ur dig, lätta på hjärtat så tror jag att du ligger lite steget före. Du har hoppat över ett steg som jag tror är väldigt viktigt att ta innan du skriver det du vill skriva.
Om du verkligen vill lätta på hjärtat så måste du frånsäga dig ditt ansvar i dina föräldrars drickande. Det är inte ditt att bära och så länge du känner ansvar för flaskorna dina föräldrar tömde så kommer du aldrig att bli frigjord.
Dina föräldrar precis som mina och som jag själv har valt att själva fylla oss med droger, det är vi som bär på det ansvaret!
Det dina föräldrar gjorde eller gör är det inte du som ska skämmas för, det är destruktivt och kommer aldrig att ge dig någonting. Vi som bär på sjukdomen alkoholism väljer själva om vi ska eller inte ska dricka, vi är inga offer.
//jePPe Oskar Lennart Gustafsson
Tack!
Jag vill först passa på att gratulera till 19 dagars drogfrihet! Och önskar dig fortsatt styrka i ditt arbete för att fortsätta vara nykter.
Man skulle kunna tro att jag har släppt skammen efter Alanon, terapi och att jag själv arbetat på en avgiftning…
Men du har rätt till viss del. Det är faktiskt så att jag inte längre känner ansvar för mina föräldrars dickande. Det anser jag faktiskt till fullo var deras sak att ta itu med och inte mitt fel.
Till viss del kan jag dock känna skam över det som hände, och en viss rädsla att outa mig själv i min sårbarhet… Vet inte om detta känns motsägelsefullt, men för min del är det faktiskt ett kontinuerligt arbete att tillåta mig själv betyda något då jag helst vill be om ursäkt för min existens. Detta är en direkt följd av min pappas missbruk men inte i sig av hans alkoholintag utan mer det som kan följa i det.
Jag är glad över din kommentar, den gör mig varm i hjärtat.
Jag har också missbruk i min släkt. Min mamma är alkoholist och narkoman samt att flera i min direkta närhet har missbruk i olika former.
Det kan vara svårt att skriva om det. Man måste,precis som Johan skriver, veta på ett ungefär vad man ska skriva alt utelämna. Och ta dig tid att fundera! *många varma kramar*
Tack Lilly
Det är helt rätt!
Pingback: Tweets that mention Att tampas med sitt inre… « pytternasmamma -- Topsy.com
Hej!
Om du känner att du ska skriva så skriv! Tror som du och andra säger att det krävs lite funderingar kring det. Fundera över syftet, för din egen skull, för andras skull? HUr mycket behöver du lämna ut? Hur vill du lämna ut?
Sedan skam. De flesta känslor mår bra av att ”konkretiseras”. Och handlar det om skam är det ofta en bra sak att prata öppet om det som omger etc. Men visst kan det göra ont etc, ett tag, men det blir ju, oftast, bättre sedan. Det du skriver i en kommentar ovan att det ev låter motsägelsefullt, det tycker inte jag. Jag tror att själva skamen inte har så mycket att göra med ”det som hände” utan mer ”det som var” och hur det påverkar en uppväxt och till följd av det livet som vuxen, om man inte arbetar med det. Inte så konstigt att du känner som du känner, men du vet ju också ovanstående som jag skriver att det blir bättre. Det är en process.
Iaf, skriv, du behöver ju inte lägga ut det till att börja med. Skriv i ett ordbehandlingsprogram och låt det smälta, sedan kan du fatta beslut när du känner dig säker. Så gjorde jag t ex när jag skrev min självbiografi (den är på väg genom tryckeri nu, om någon tänker gå via länken ovan för att beställa den så vänta en vecka eftersom bokbeställningsfunktionen ligger ute före tryckkvaliteten är kontrollerad).
Hej!
Tack! Ja, du har het räii, och jag tänker följa dtt råd!
Bra blogg du har, mycket intrssant!!!
Jag är ett av alla de barn som vuxit upp i en dysfunktionell familj och med en pappa som är alkoholist. Jag har skrivit mycket tidigare om det men då anonymt, numer försöker jag skriva mer öppet för att skriva är bra. Det är jag övertygad om.
Tack för att du läser hos mig och kommenterar, din blogg hamnade i min reader omedelbart!
Kram
Tack!
Kommentarerna här idag har hjälpt mig mycket, och jag hoppas att du fortsätter skriva! Du inspirerar 🙂
Kram