Min kropp – Min historia

Jag har sett dem, som vi alla gör. De där citaten och orden som florerar friskt på Facebook. Om att man duger, är vacker som man är. Fast jag har aldrig känt så. Jag ser skavankerna, ser dem med förstoringsglas och kritisk uppsyn.

Vi dömer oss själva så hårt.

Så såg jag då på Facebook en statusuppdatering från Anna Hertzman

Något i stil med: alla ni kvinnor som
Ibland tvivlar på ert utseende, skicka ett foto till mig så ska jag berätta hur fina ni egentligen är.

Jag tänkte: ibland? Tvivlar? Jag vet hur jag ser ut. Och det är inte vackert eller fint.

Men de där orden satte sig där någonstans. Jag tycker fortfarande inte att jag är fin, men jag ser mig annorlunda nu.

Så här

Jag är gråhårig.

Färgar håret ofta, för ofta om ni frågar min underbara frisör.
Men det gråa bär på en historia. Ett förflutet som var tungt att bära, mardröm i vaket tillstånd. Som jag ville fly. Som jag ville fly från så starkt att självmord verkade vettigt.
Nej inte vettigt, mer som min enda väg bort. Men jag kämpade mig ur det, växte i mig själv och insåg att jag var värd mer än så. Insåg att jag var menad att bli tonåring.

Jag har helt ok ögon, nog det enda som känns ok. De sitter bara för lite för tätt. De är faktiskt ofta glada också.

Jag har numera inga bröst. Alls. Jag har ett stort ärr över bröstkorgen istället.
Det är skitfult. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag valde att operera mig innan jag fick cancer. Men det känns ändå, och jag ser det fula. Inte det vackra.

Jag har mage.

Men jag har fött fram fyra fantastiska barn. Barn som kommer bli bra människor vilken väg de än bestämmer sig för att gå.

Jag har rumpa och är överviktig.

Men det går att träna bort, äta sundare när jag är redo. Vilket jag sakta blir, men det är ett val jag själv måste ta. Inte andra.

Ja. Jag är komplex. Jag hatar min kropp men älskar vad mina skavanker står för. De är en del av mig, lika mycket som historierna jag bär på.

Är inte de flesta av oss så? Kanske dags att släppa lite på skammen. På känslan att inte duga, på pressen den ger som är kontraproduktiv.

Jag är inte snygg. Jag är ingen skönhet. Men jag är glad över att få finnas, över att få vara den jag är.

När jag dömer mig, ger mig själv kritik, ser jag nästan enbart det fysiska. Då förminskar jag mig själv som person. Det hade jag aldrig tillåtit någon annan att göra mot sig själv.

Min älskade sambo. Han kommer få slag om han läser detta. Han tycker konstigt nog om mig. Precis som jag är.
Är dags jag börjar göra detsamma…

OBS! Detta är inte sympatitörst! Det handlar om att släppa på skammen. Tankarna.

Ta hand om er själva, och varandra!

20120625-202951.jpg

About these ads

19 thoughts on “Min kropp – Min historia

  1. Bra skrivet, precis så är det. Förutom att jag har lite hängiga bröst och inga barn, men vi är ju mer än våra kroppar? Och din hjärna är fantastisk. För att inte tala om ditt skratt … Kram älskade vän. Vi duger.

  2. Tycker att du e ful!!! *fnissar* Förlåt, var bara tvungen att skriva det ;)
    Men du vet ju så klart att jag inte gör det.

    Skönhet är så mycket mer än skalet vi bär. En person som ser ganska alldaglig ut kan bli så oerhört vacker, snygg och sensuell bara av ett vackert leende, en glimt i ett öga eller något annat. Då försvinner alla de skavanker denna person kanske har. Då ser man bara denna underbara sak med denna person.

    • Hahaha:)) tack sötnöt! Älskar dig, du vet det va? <3

      Och ja- visst är det så! De flesta av oss skulle aldrig få för oss att döma någon annan så. Vi e rätt blåsta;)

  3. Åh du skriver så bra.
    Klart vi alla ser våra egna skavanker så tydligt.
    När jag ser mig i spegeln så ser jag på samma osäkra person jag stirrat på i 38 år.
    Mitt inre kan jag dock inte spegla utan bara känna och idag är jag mer nöjd med mitt inre än vad jag någonsin varit med mitt yttre.
    Den inre friden ger mig ro att stirra tillbaka på den där personen i spegeln som stirrar på skavankerna.

  4. jag tror jag förstår en del av det du känner för jag ska inte säga att jag förstår vad du menar.
    Det kan man nog aldrig göra till 100% hos någon annan person.
    Jag känner igen mig i en del och det är en del som jag bär med mig men mest i form av ärr i själen. jag jobbar på det varje dag med innerst inne.

    men det jag vill säga spontant från hjärtat är att jag tycker du är fin..
    både på utsidan och på insidan.
    Det kommer inte ha någon magisk healande kraft även om jag hade önskat det, men det är iaf några ord jag vill ge dig och en dag kanske du känner.. Ja.. visst är det så, så rätt.

    Du är ett ljus i mitt flöde, <3 Det är Jag glad för.

    • Hihi;) jag lyckades med det fantastiska att få mitt svar till dig att bara försvinna:)

      Jag älskar mig själv, det är nog så att vi alla bär med oss på en ryggsäck med olika saker. Min är min relation till min kropp.

      Det gäller att kämpa på, med vad det än gäller? Och kanske att våga öppna upp sig inför sig själv och andra lite. Våga se sig själv i vitögat typ.

      Du är en otroligt fin människa, och jag är tacksam att ha dig i mina flöden <3

      Kram!

  5. Förstår hur du menar. Känner igen känslan i dig i mig. Själv har jag helt släppt det nu. Jag har hittat min egen väg genom ett endaste ord. Stark.
    För att jag funnit stark har jag kunnat släppa det förväntade vackra och snygga vi alla beläggs att uppnå och vara. Jag bara är. Stark. Slåss ofta mot dem och det som suger mig tillbaka mot mitt skämshål. Fräser ifrån nuförtiden med stark.

    Ibland om jag sviktar förmycket stiger jag ur mig själv och tittar. Tänker fina fina fina du kropp. Du har gett mig två underbara små barn det bara fungerade direkt, du räcker för att fånga den bästa mannen som är menad för mig så jag överlever, njuter och lever. Du är frisk varje gång hitintills som jag hälsoundersökt mig. Jag får jogga med dig och uppleva livet. Och så fortsätter jag att omfamna mig själv för att landa i stark. Det görs inte över en eftemiddag men det är görbart.

    Ibland måste jag be min min kropp om förlåtelse för att jag driver den till vanvett genom mina otäcka anklagelser och påhitt ibland. Ber den om förlåtelse för alla gånger jag allvarligt nog struntat i den. I alla tårar av utmattning mitt i natten, i rusande blodtryck, mat jag inte ätit och mer som jag gjort eller inte gjort och till trots bara fortsatt full fart framåt. Sen stiger jag tillbaks in i den. Min starka kropp. Inser att vi hör ihop och så känns det helt skönt igen. Jag är inte snygg men jag lovar att försöka hålla mig stark. Det är faktiskt det enda som betyder något.

    För mig är du stark Pernilla. Gör starkt. Ärligt!

  6. Du skriver så fint och så vackert. Precis som du. Vi har inte träffats så många gånger, men det jag allra mest minns av dig är dina fina skratt och dina verkligt sympatiska ögon. Du fick mig att känna mig sedd, Det kändes bra och jag minns att jag tänkte att du nog var en väldigt snäll person. Fortsätt kämpa, det kommer jag också att göra!
    Kram

  7. Hej! Jag har precis hittat din blogg och vill bara säga att du skriver otroligt bra och om viktiga ämnen. Vill bara säga Tack! Hälsningar Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s