Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!